Grattis i efterskott!

Igår fyllde min största hjälte och tillika pappa 66 år. Eller jag kanske ska skriva vår för jag vet att Pontus och Sophie kan skriva under på det jag skriver. Jag tycker jag ser livet på ett positivt sätt och är för det mesta glad. Men här blir jag slagen av pappa med hästlängder.
Trots hans stroke som har gjort att han numera är 100% rullstolsburen och inte kan prata så är han alltid strålande glad. Kan han skämta så gör han det och alltid med glimten i ögat.
Tänk själv att gå från landslagsman i cykel, till elitmotionär till rullstol men ändå vara glimrande glad. Givetvis har han haft sina dåliga dagar men över lag så har han varit glad från den dagen han fick stroke.
 En rolig historia som jag tänker på ofta är när han låg på Lunds sjukhus nästa helt orörlig och tittade på Touren. Med 10-15 km kvar så kommer sköterskan in med mat och ställer sig framför TV´n. Jag vet inte hur han fick kraft men den där brickan flög all världens väg och sköterskan fick veta att hon stod på helt fel plats. Givetvis ska man inte skratta år detta men alla som var i rummet och kände pappa började skratta så in i bomben. Tror inte den stackars sköterskan tyckte det var lika roligt.
Men där någon gång förstod vi att detta kommer bli bra trots allt. Viljan fanns där minst sagt.
Vi avsluta texten med en bild som pappa fick skickat till sig av Eurosports kommentator Anders Adamsson. Det är från lagtempo i Tyskland 1978. Pappa har tagit sin förning och ska gå in på hjul på hans lillebror Mats som på bilden sitter längst bak.