Igår sprang jag lite tröskelintervaller för första gången sedan olyckan och kunde märka redan efter ett par löpsteg att det inte skulle bli någon bekväm historia. Historien blev inte bättre att jag kände sig som Wilson Kipketer innan passet. Gick runt och samlade på mig en go känsla (Läs övertro på mig själv). Men så snabbt det kan vända från Kipketer till mig själv. Första intervallen av 3 var hemsk men med en stor portion psykologi ute på landsvägen så blev sista intervallen faktiskt bra. Ska inte säga att det flöt på av sig själv men den gick bättre än de andra 2. Kunde hålla 3.45-3.50 tempo utan att pressa mig allt för hårt. Men som jag ser det nu så är varje runda utan någon smärta ett steg i rätt riktning mot snabbare tider. Därefter blev det ett lugnare pass i bassängen.
Där ser man hur mycket huvudet bestämmer över kroppen, därför är det bättre att kroppen bestämmer över huvudet. Kanske inte optimalt i alla situationer men när det kommer till träning så är det praktiskt om kroppen tar över. Man kan alltid pressa sig lite mer då.
Idag var det också en hel del psykologi under träningen. Att cykla i 1-2 grader, lite vind och sporadisk regn är något påfrestande. Men det blev strax över 3 timmar innan jag gav upp. Men hann med att spela in en liten film inför Visom Winter Race. Eller film och film en liten snutt där jag mest svamlar 🙂
Imorgon väntar träning med TS på kvällen, ser fram emot att bli lite trött i armarna denna onsdagen också.