Okej?! Jag satt som vanligt för några dagar sedan och pratade med Patrik om allt och ingenting. Plötsligt så kom vi in på Skoda Cycling team och Patrik sa direkt: ”Kan du inte skriva ett par rader om hur de var”? Jaha, alla som känner mig, eller som någon gång varit i Skåne, vet att jag älskar att prata och hålla låda i ett. Det vill säga, ni som känner mig eller vet att ni har varit i Skåne någon gång har säkert hört mig. Att skriva är för min del däremot ungefär lika bekant som snö i Skåne d.v.s. en gång var hundrade år.
Så åter till inläggets ämne, Skoda Cycling Team. Allting började egentligen när jag var med Hanna (flickvän) på GC i början av januari 2017. Vi satt ner och pratade efter en av våra rundor, där jag som vanligt fått storstryk av henne uppför. Då bara poppade Skoda upp i telefonen – vilken Hanna tycker jag har i handen hela tiden. Jag frågade henne direkt om jag skulle söka. Sedan skrev jag i alla fälten och försökte sälja mig så gott jag bara kunde. Och tro det eller ej, de ville ha med mig!
Nu skulle jag återigen köra Vättern Runt, 300 km runt en sjö. Återigen då jag gjort det en gång innan på tiden 8:15. Snart kom det hem en välkomstfolder med all fakta som behövdes och en kallelse att träffa teamet i Stockholm ute på Bosön.
I mars åkte jag således upp till Bosön för att träffa alla: De 15 som skulle hjälpa till med dragjobbet och även de så kallade ambassadörerna (t.ex. Calle Friberg och Lisa Nordén). Allting på träffen handlade egentligen om att lära känna varandra, få den utrustning vi skulle använda runt Vättern, göra lite tester samt få det berättat för oss av Mattias Reck kring vad som krävdes, och hur vi skulle få det som krävdes, för att klara uppgiften.
Ja just det, det var ett test på Aktivitus som vi gjorde också. Fruktansvärt jobbigt, men nyttigt, att få veta var jag stod. Efter testet fick vi ett upplägg av Reck att följa. Mitt bestod i runda slängar av att träna längre turer. Detta eftersom jag normalt sett tävlar i C-kass i Danmark och Senior i Sverige. Att köra ett race, som är intensiva i två till tre timmar, är en sak. Vättern, tänkte jag, är väl bara till att mala i åtta timmar och ja ja det är ju bara till att trampa. Men en sak ska man komma ihåg om man ska köra fort runt den där svenska sjön: Det behöves Vänner som kan dra hårt. Och Vännerna behövs också för att hålla ens humör högt när man börjar bli trött o låg. Dessutom är det livsviktigt att dricka och äta… hela tiden! Jag skötte väl det där med att äta och dricka hyfsat bra. Men trots detta fick jag kramp med 6–7 mil kvar. Då fick jag så snällt sätt mig på hjul för att dricka och äta så att jag skulle kunna rädda de som räddas kunde.
Emellertid gick jag med runt mellan varven, men krampen kom så fort jag gick fram och fick ta vind. Så det var snabbt ner igen och återupprepa samma procedur: Drick, ät, vila. Den taktiken gick vägen och vi lyckades dessutom komma in på rekordtiden för Skoda Cycling Team: 7:27. Trött, glad och väldigt saltig… svarta kläder gör de väldigt tydligt.
Direkt efteråt var jag trött, glad och jävligt nöjd. Några timmar senare sa jag: ”aldrig mer!”. Ett par dagar efteråt sa jag att det kanske händer någon gång i framtiden att jag kör de 30 milen igen. Ge det några månader, sen sitter du där och tänker att du kanske kan klara sub7. Det är som min gamle läromästare sa en gång: “e huuet dumt får kroppen lida”.
Med de visa orden tackar jag Patrik för att han tvingade mig att skriva och låter er få andas regelbundet igen.
Med vänlig Hälsning Glenn Skåne ockuperat sedan 1658