Ursäkt ordvalet i rubriken men det var exakt så jag tänkte i natt när jag vakande kallsvettig och med ett bultande huvud. Rullade av sängen och fick tag i febertermometern. Givetvis så visade den att jag hade feber så det var bara att lägga sig i sängen igen och dra ett täcke över huvudet.
Det är inte ofta jag blir uppgiven eller tappar hoppet helt men det här med att tävla i Triathlon verkar vara otroligt svårt för min del. Iallafall att få göra det utan störande moment runtomkring. Stod vid köksön här hemma i morse och grät som ett litet barn samtidigt som jag gjorde någon typ av frukost. Det känns inte rättvist att bli sjuk 4 dagar innan tävling efter all otur jag har haft innan. När man tävlade cykel så körde man varje helg men så är det inte i långdistans triathlon. Så det tar lite extra när de planerade tävlingarna man offrat otroligt mycket för försvinner.
Men kastar inte in handduken riktigt än. Sker det ett mirakel i natt och febern försvinner så kan det hända att jag iallafall startar. Känns det sen förfärligt så är det bara till att bryta. Det viktiga är trots allt Ironman Klagenfurt om 2.5 vecka.
Ska kasta mig i sängen nu och hålla tummarna att alla häxmediciner som tillverkats under dagen biter på skiten. Det där med en längre text om mina tankar kring tävlingarna känns inte så inspirerande att skriva just nu.
Ciao