Ja då sitter man här med en öl ett dygn efter gårdagens strapatser och jag måste erkänna att det känns lite tomt. Jag åkte till Klagenfurt med ett mål och en tanke men något gick fullkomligt snett. Vad som gick helt snett måste jag sätta mig ner och försöka analysera när det har gått ett par dagar till. Men vi rullar tillbaka bandet till kl 06.40 igår.
När vi ställde upp oss på strandkanten inför starten så valde jag att ställa mig så långt till vänster som det bara gick och tanken med detta var att få fritt vatten. Det visade sig att det var helt rätt beslut. För när kanonen avfyrades kl 06.40 så kunde jag simma helt lugnt ute på min kant och sen skära in i klungan som hade bildats efter den sjövilda tysken. Killen simmade på 44.31 och vände 100ingar på 1.10. Själv låg jag länge 3:a till 5:a i gruppen bakom men en miss kostade mig ett par placeringar och kom upp ur vattnet som 10:a (48,46 simtid).
Direkt upp ur vattnet så krampade mitt vänsterben och jag ramlade nästan ihop. Men som tur var så stod där en funktionär som hann rädda mig från fallet. Redan då började mitt huvud få onda aningar men slog snabbt bort dessa. Löpningen bort till växlingsområdet kändes som en mindre evighet med krampkänningarna i låret. När jag fått tag i min cykelpåse så var jag som en komplett nybörjare och började fibbla med de ut och in vända strumporna med mera. Väl uppe på cykeln så fick jag börja de första 5-6 km ganska lugnt för att få igång benen och få bort krampen. Detta var ett riktigt lyckodrag då krampen inte dök upp fler gånger på cykeln. Efter ca 10 km in i cyklingen så dundrade gårdagens segrare om mig. Cyklist som man är så la jag mig 10 meter bakom och tittade på wattmätaren, 360-370 watt…..!!!! Direkt fick jag upp bilder i huvudet från min tid i Italien. Skriver inte mer än så för att slippa eventuella stämningar. 🙂
Tog beslutet att låta han köra vidare som en motorcykel och strax efter kom en grupp ikapp mig. Hängde på denna gruppen som även starka Fredrik Bäckson också låg i. Vi körde ihop fram till ett par km innan mål. Nu tänker ni säkert, grupp på en Ironman tävling. Men det är fullt tillåtet att ligga 10 m bakom och det räcker för att man ska få nytta av varandra. Där är egentligen inte mer och skriva om cyklingen mer än att den var ok. Varken bra eller dålig. Har inte kollat på wattfilerna än så det får väl bli i ett längre inlägg en annan dag.
Av cykeln och i växlingen så gjorde jag det helt ok. Därefter började 3 h och 51 m lång kamp mot allt man kan tänka sig. Min plan från början var att ha samma fina känsla som i Barcelona och sen dö med flaggan i topp. I ren klartext: hålla 4-4.15 tempo tills jag skulle behöva stanna. Men nu startade jag från det läget jag trodde jag skulle ha efter jag hade väggat enligt min plan. Där fanns inget i varken ben eller kropp på löpningen. Efter 5 km började höftsmärtorna komma och efter 13-14 km så fick toan ett besök. Därefter kämpade jag som ett svin fram till 30 km och där tog det slut. Började gå och började gråta men samlade mig då jag visste att Lova och Kajsa stod vid mållinjen. Tänkte även att 2 starter och 2 DNF inte ser bra ut. Så bestämde mig för att springa/lunka/jogga, ja kallade det vad du vill mellan vätskedepåerna och sen gå igenom för att få i mig ordentligt med vätska. Men trots detta så var det på det berömda håret att jag tog mig i mål. Jag sket egentligen i att jag tog mig i mål men nu låg mållinjen 50 meter från där Lova och Kajsa stod så då kunde jag lika gärna passera den berömda linjen 🙂
Sen var det ett tomt svart hål ett bra tag efter målgången. Med facit i hand så skulle man kanske ha kastat in handduken när man är så tom och mår dåligt. Samtidigt så tror jag det var viktigt för framtiden att den där mållinjen passerades trots allt. Har fått en ny syn på Ironman distansen och hur det är att genomföra även om jag gjorde det på värsta tänkbara sätt. Så något jag kan ta med mig härifrån är enormt mycket kunskap och nya erfarenheten som kan bli nyttiga i framtiden.
Men till alla som inte genomfört en ironom så slutar inte kampen efter målgång. Utan den pågår fortfarande i skrivande stund. Att sätta sig på toan är ett helt projekt och att bara gå ett par meter är en idrottsprestation i sig. Att genomföra en Ironman tar enormt på kroppen, mer än jag trodde faktiskt. Men nu vet jag det också 🙂
När tävlingar inte går som planerat så är det skönt att ha familjen med sig och idag har vi haft en fantastiskt dag i Slovenien och Ljubljana. Även om Lova tyckte det var tråkigt att vänta på pappa hela tiden.
Nu får det räcka för denna gången. Där kommer säkert fler tankar imorgon samt lite wattsiffror för mina wattkompisar.