När jag startade denna resan så visste jag att det inte skulle bli någon dans på rosor utan visste att det skulle bli hårt slit och misslyckande. Tänkte att om något skulle vara lätt så hade alla gjort det. Att göra en satsning mot Ironman har varit det hårdaste rent psykiskt som jag någonsin gjort i min idrottskarriär. Men det kan bli ett längre inlägg längre fram.
Då ska jag försöka på något vettigt sätt förklara vad jag tror hände nere i Österrike förra söndagen. Jag har inte en sak som jag kan sätta fingret på utan det är många mindre faktorer som jag tror påverkar och som jag kommer att dra lärdom av.
Här är 3 saker jag tror har påverkat tävlingen:
Träningen har fungerat otroligt bra och 70.3 tävlingen i Barcelona kändes otroligt bra trots oturen där nere. Återhämtningen från Barcelona fungerade klockrent också men sen kom den där satans sjukdomen några dagar innan 70.3 i Helsingör. Den ställde till det en del även om man inte vill erkänna det. Min höft började bråka veckan innan Helsingör och den satt tyvärr kvar när startskottet gick i Österrike. Men det är något jag inte pratat så mycket om då smärtan inte var så stor och när tävlingen väl var igång så skulle man inte känna det onda. Så jag mina tankar iallafall.
Min oerfarenhet när det gäller Ironman. Planen var att jag skulle göra 2 st förra året men vi vet alla hur det slutade. Det slutade i en fransk ambulans till närmsta sjukhus. Förra söndagen så var det min första Ironman i modern tid jag genomförde. Tror att där finns mycket att optimera och tänk om på. Energiintaget är en stor sak samt uppladdningen innan tävlingen. Om det nu är en tröst så är jag bara en nybörjare på detta och saker kan bara bli bättre. Sen kanske jag har helt för orealistiska mål med denna satsningen. Men det får tiden utvisa.
Den sista saken som jag inte tror påverkade prestationen direkt i söndags utan påverkar i ett större perspektiv är att ha ett eget företag, träna och ha familj på samma gång. Killarna runt mig gör inget annat än äter, tränar och sover. Visst finns där undantag som min nya kompis Fredrik som sitter i samma situation som mig och kör grymt. Men ska denna satsningen fungera framöver så måste detta ses över. Dygnet har bara 24 h och det är mycket som ska hinnas med. Nu vet jag att jag låter gnällig och i ärlighetens namn så har jag inte gjort något resultat som backar upp mitt gnällande. Men jag tror på att där finns ett riktigt bra resultat att hämta ur denna kroppen, annars hade jag aldrig fortsatt. Det jag vill säga egentligen att tiden för den viktiga återhämtningen är minimal, nästintill obefintlig.
Därför sträcker jag redan ut en hand om någon vet en tänkbar sponsor till detta dårskap till projektet. Där kommer ett längre inlägg om detta i veckan.
Nu väntar sängen då vi kom hem 01.30 i natt efter många timmar bakom ratten och en missad färga i Rostock.
Ciao