Jag fick frågan om att skriva några rader om min träning här på sidan.
Den första tanken som slog mig var varför skall jag som glad amatör skriva om det, finns det någon som verkligen vill läsa om detta. När man dagligen kan läsa om träning och eskapader som ett före detta fullblodsproffs inom cykelsportens värld som numera gör en satsning mot yppersta eliten inom Triathlon (Fast här har han mer att bevisa ? ) har och har haft för sig.
Finns det överhuvudtaget några likheter mellan en amatörtriathlets träning och en elittriathlet?
Efter en del funderande så slog det mig att ja det finns en hel del likheter men givetvis STORA skillnader.
Vem är då jag? Rickard Kullman är mitt namn nyss fyllda 49 år, överviktig glad och småkaxig Motionärs Triathlet sedan 3 år tillbaka.
Bara här så finns det en viss skillnad och den stavas ålder.
Med ålder menar jag kroppsligt och inte i huvudet, där är jag fortfarande inte en dag över 25, och det är på gott och ont, man har lätt för att ge sig in i saker som man kanske inte borde ge sig in i.
Hur kommer man då på iden att ge sig på det här med Triathlon och allt vad det för med sig iform av sjukt mycket träning. Det hela började för 4 år sedan när jag var uppe och såg min brorson köra Ironman Kalmar. I ett svagt ögonblick när vi stod i rondellen på Ängöleden och kollade in varvningarna på cyklingen och musiken pumpade ut från högtalarna och publiken som vrålade i extas så sa jag fan de här skulle man ju vilja göra i allafall 1 gång i sitt liv. Min omtänksamma fru sa då
”Det kan du fetglömma, då dör du på kuppen” Helt garanterat så hade det nog varit fallet där och då med tanke på att jag inte tränat någonting alls de sista 15 åren.
Men skam den som ger sig jag gick och smakade på det här och började såsmåning om att träna. för att jag skall 1 gång i mitt liv köra en full IronMan inom tidsgränsen. (Och överleva)
Där har ni mitt mål med min träning. Långt ifrån Cykelhandlarens mål med andra ord.
Men det gäller ju att inse sina begränsningar (inta alla gör det) ingen nämnd ingen glömd.
Träning och åter träning står på programmet, och hur får man då detta att gå ihop med familjen och allt annat runt ikring. Givetvis så får man ha en förstående fru sedan är planering en extremt viktig del för att få saker att gå ihop.
Jag försöker att få ihop 3 träningspass i veckan i var disciplin Ja det blir en hel del pass precis som för en elitsatsande cykelhandlare.
Vad kör jag då för typ utav pass
Jag försöker att köra två intervallpass och ett distanspass / vecka av var disciplin, (just nu ligger löpningen helt på is och har så gjort under snart 1 helt år pga en envis hälseneinflammation som inte vill läka ut.)
En typisk träningsvecka kan se ut som följer
Måndag: Simning korta Intervaller 1,5-2 tim
Tisdag: Cykling Intervaller 1 tim
Onsdag: Vila
Torsdag: Simning medellånga Intervaller 1,5 tim
Fredag: Cykling Intervaller 1 tim
Lördag: Simning Distans alt. Långa intervaller 2 tim
Söndag:Cykling Distans
Löppassen kommer att puttas in på så sätt att det blir två pass mitt i veckan som är intervaller samt ett distanspass på helgen.
Mina löppass mitt i veckan kommer troligtvis att pusslas ihop i samband med simpassen alt. tidiga mornar.
Detta är ett upplägg som fungerar för mig, sedan är ju inget hugget i sten utan man får flytta och pussla för att kunna få livet att rulla på.
Tävling ja vart står jag när det gäller tävling som jag nämnde tidigare så är mitt mål att en gång i mitt liv genomföra 1 IronMan fulldistans och överleva, där är jag inte i skrivande stund. Men va f..n de e inget att hänga läpp för cykelhandlaren har inte tagit sig igenom mer en 1 fulldistans han heller ? och han skall vara proffs.
Jag har kört två halvdistanser samt ett antal sprintrar halvdistanserna kördes i Jönköping, i den första tävlingen hade jag som mål att ta mig runt inom tidsgränsen vilket jag gjorde med viss marginal. Simningen gick helt ok så även cyklingen, löpningen däremot var ren katastrof vilket jag iofs hade räknat med men inte att det skulle vara så illa.
Men men jag klarade mitt uppsatta mål så vad gnäller jag för. Det var bara att bita i det sura och träna på . Det gick ju bra ett tag sedan började hälsenan att jäklas och den har inte slutat ännu. Så inför min andra halvdistans blev det inte ett enda löpsteg sprunget men jag skulle bara ta mig igenom på ren vilja om inte annat.
Simningen gick helt ok jag kapade tiden med 5 min från året innan och cykeltiden var i stort sett den samma, sedan kom vi till löpningen. Löpning och löpning jag provade att springa men det var bara att lägga ner, smärtan var aldeles för mycket. Så bara koppla in pannbenet och börja knalla det finns inget som heter sluta el. Bryta i min hjärna. Jag gick runt hela distansen och tog mig till slut i mål på en tid som var totalt sett 7 min sämre än året innan. Detta hade aldrig varit möjligt att genomföra utan min fru och mina underbara barn som stod och skrek som galningar längs löpningen.
Varför ger man sig då på det här igen, när man inte är tillräkligt tränad eller helt fit for fight. Jag säger samma sak nu som jag sa till en god vän som jag fick med mig ner i Triathlonträsket, han frågade mig under ett pass på cyklen. Varför gör vid det här nu igen, påminn mig det gör ju bara så förbannat ont. Mitt svar då som nu är att det är så förbannat roligt. Smärtan får man på köpet.
Over and Out Vi ses kanske i Jönköping 2019 eller i Kalmar 2020.
Insimskungen Rickard Kullman