I mina unga år så simmade jag en hel del och körde USM i cykel på sommaren som en rolig grej. Sen under många år så var det simning för hela slanten och lite därtill. När pappa sen blev sjuk så kom cyklingen in i mitt liv igen. Dock simmade jag lite och kunde följa hur förfallet blev totalt i vattnet. Simmade SM 2 år efter jag lagt av och kämpande mig i mål strax över 2.00 på 200 frisim i en lagkapp. Det förfallet kunde jag ta ganska enkelt och med en klackspark.
2016 fick jag det berömda hjärnsläppet då jag valde att försöka på mig en karriär inom triathlon. Det var fantastiskt roligt att komma tillbaka till bassängen och märka förbättringarna som skedde där.
Tyvärr har cyklingen gått helt åt andra hållet. Att se sina älskade wattsiffror bara dala är inte sunt för en ”gammal” cyklist. Det som möjligen har blivit något bättre är den där gubbafarten som för mig är runt 300 watt +-. Där kan man ligga ganska länge nu utan några större problem. Men att köra hårda 2 min intervaller eller spurter är ett stort skämt.
Men det kanske vi kan förbättra lite under sommarens gång. Man vet aldrig vad som dycker upp.
Ser man det då ur den andra synvinkeln med triathlon glasögonen på så är inte förfallet så totalt. När man ska försöka vara ”snabb” i 3 idrotter på samma gång så är det ganska rimligt att man tappar spetskompetensen i en enskild idrott. Dock ska det inte mycket till för man ska behålla en hyfsad nivå i en enskild idrott om man håller den lite vid liv. Innan cyklade man trots allt 600-750 km/vecka. Den mängden är man inte i närheten av nu precis och det gör att supersiffrorna inte infinner sig heller.
Påbörjade mitt tempobygge idag också. Är man inte snabb så får man se snabb ut.
Ciao