Börjar med att berätta att efter tävlingen i lördags så har jag haft så otroligt ont i benen. Helt otroligt ont om jag ska vara helt ärlig. Vi har ett par trappsteg hemma och det var en idrottsprestation att ta sig ner för dessa under söndagen.
Kombinationen 230 km på cykel på en relativt ny cykel och sen tävling på lördagen var kanske inte den mest optimala. Men det var fantastiskt roligt.
Man säger att skadeglädjen är den enda sanna glädjen och det stämmer. För jag vet inte hur många som sagt att det är skönt att även jag kan ha ont i benen. Tror mig även jag kan ha otroligt ont i både kroppen och i benen efter en tävling eller en hård tävling.
Jag står inför ett par val i livet i skrivande stund. Det ena är idrottsmässigt, som det är nu är det väldigt tufft att försöka göra en elitsatsning, ha en fantastisk familj och att driva ett eget företag på samma gång. Ja nu gnäller jag igen och är väldigt bra på det tydligen 🙂
Hade jag haft lite fler sponsorer och samarbetspartners i detta projektet så hade det varit betydligt enklare. Men så är inte fallet nu.
I mångas ögon så är valet otroligt enkelt och det är att skippa elitsatsningen. Visst är det som får rycka först, så klart. Men när man har en tro på att man kan göra något riktigt bra så är det svårt att släppa taget. Sen har jag inte gjort något annat i mitt liv än just idrottat på elitnivå. Det började redan när jag var en 11 årig simmare och sen har det fortsatt.
Men det ska vara värt det och fungera på alla plan. Vilket det inte gör till 100% i skrivande stund och där ekonomin är en stor faktor.
Får ta en kaffe och grubbla på detta ett tag till. Har skrivit något liknande inlägg tidigare men man vill kämpa så länge det går. Se om man kan hitta någon mer sponsor så kan kampen fortsätta men med ett skönare lugn.
Drar man det till sin ände så är det inte de största problemen i världen precis.
Glömde skriva att jag var i havet idag och simmade för första gången. Hackade tänder som en hackspätt när jag kom upp. Men lyckades ändå vara i vattnet i 49 min. Det får man ändå anse är starkt jobbat för en kyckling som mig.
Ciao