Som jag skrev för några veckor sedan så har det varit riktigt tufft sedan Jönköping 70.3, både fysiskt och psykiskt. Jag tycker att jag är ganska lugn och stabil men senaste tiden har tärt otroligt hårt på mig.

Det som räddar mig är så klart familjen men också att komma ut för att träna. Men det har gått upp och ner minst sagt. Vissa dagar har kroppen varit stark och andra dagar har det helt enkelt inte gått. Förra lördagen körde jag 8 av 20 min innan jag klev av med tårar i ögonen. Både trött psykiskt och fysiskt. Att jag då anmält mig till Sala Silverman som även var SM i medeldistans gjorde inte saken bättre. 

Så förra veckan fokuserade jag på korta hårda pass och att få så mycket återhämtning det bara gick att få. Allt jobbigt om inbrottet och Visom´s ekonomi sket jag helt i efter stängning och märkte att krafterna så smått började smyga sig på igen. Försökte helt enkelt prioritera rätt. Blev mycket gladare och en betydligt bättre pappa också. Egentligen vet man vad man ska göra med det är så otroligt svårt att få sig själv till att göra det.

Iallafall så körde jag upp mot Västerås på fredagsförmiddagen och kände mig avslappnad. Tyckte det skulle bli fantastiskt roligt att tävla och höll tummarna att kroppen skulle fungera hyfsat. Väl uppe i Västerås svängde jag förbi simhallen och simmade lätt 45 min. Men la in 2st 50or lite hårdare och 1st 100ing. Där och då visste jag att simningen inte skulle bli ett problem dagen efter.

Därefter körde jag till Marie som otroligt generöst öppnat ett personligt hotell inför tävlingen. Tackar ödmjukast för bästa möjliga uppladdning. 

Väl på tävlingsdagen så kände jag mig lugn och fylld med glädje. Simmade in och kände att det flöt på bra. När starten gick så blev vi en trio där framme. Jag, Oskar Djärv och Robert Kallin. Oskar gjorde allt jobb första varvet och jag kände att kroppen svarade men det där riktiga självförtroende fanns inte där. Ut på andra varvet så gick jag upp i täten för att försöka öka tempot men både Robert och Oskar är duktiga simmare så det var svårt att göra skillnad. Så vi 3 höll ihop till växlingen. 

I gammal god tradition så klantar jag bort 15-20 sekunder i växlingen och ser killarna hoppa upp på cyklarna. Så tyvärr missade jag det tåget som gick där. Nu hade jag förmodligen inte kunnat följa Robert ändå. Håll det namnet på minnet för det är otroligt vilken talang det är med kraft i pedalerna. Men hade jag inte missat tåget så hade jag försökt ligga 12 meter bakom honom så länge det hade gått. Det där med att dö med flaggan i topp 🙂

Dock till min stora glädje så svarade kroppen på cykeln även om jag inte kunde trycka några superwatt så var det en helt annan känsla i kroppen. kunde ligga jämt och fint hela tiden. Mer Ironman ben än halv ironman ben. Stark utan fart kan man väl sammanfatta det med. Ska kolla över lite på sittställningen och investera i lite mer nördiga saker framöver. Är man inte snabb får man vara smart 🙂

För wattnördar:

Snittwatt: 272

NP: 287

Snittfart: 41.8

Växlade ut som 4:a på löpningen och kände direkt ENORMT stumma ben på löpningen. Det var nästa så jag sprang runt och hoppades att magen skulle braka samman så jag kunde stanna. Men efter 1 varv av 3 så släppte smärta och jag kunde lägga mig runt 4-4.10 fart ganska behärskat. Pressade mig inte mer än så för att behålla de känsla jag sprang runt med. Det var lite samma känsla på löpningen som på cykling hyfsad stark men inte snabb. Man kanske ska bygga vidare på detta 🙂

Dock såg jag en vilt jagande Sara Svensk ute på sista varvet så gjorde allt för att för att hålla henne bakom mig sista 3km. Men tjejen sprang på 1.17 så det var inte så mycket att göra. Grymt imponerande. Själv tog jag mig imål på en 6:e plats som jag är nöjd med tanke på omständigheterna som varit.

Här kommer lite mer siffror för intresserade:

Så för att sammanfatta det hela så kanske det inte var världens bästa lopp. Men är så enormt glad att kroppen svarade och att det var så fantastiskt roligt att tävla igen. Hoppas nu detta kan ge lite lugn och att man kan träna vidare till en sista tävling detta året. Men nu blir det några dagars vila och sen dra igång med lite lätt träning. Man får trots allt ont att springa 21 km 🙂

Ciao