För 1 år på dagen så fick jag ett samtal lite innan kl 7 på morgonen om att jag hade haft inbrott på Visom. Kastade på mig kläderna i farten och körde dit. Möttes av totalt förstörelse och en total tömning av lagret. Det är inte ofta jag tappar kontrollen över min kropp men denna gången gjorde jag det. Till sist ramlade jag ihop på marken och var totalt tom.

När polisen kom så fick den ena lämna platsen med tårar i ögonen. Han förklarade senare att han inte klarade av att se mig stå där och se den totalt förödelsen idioterna hade orsakat. 

Det jag inte visste då var att detta skulle prägla mitt liv fram till idag. Folk säger att pengar inte är allt men när man har förlorat så pass mycket att ens liv går från tryggt och säkert till ovisst då betyder pengar mer än pengar. Mitt mission i livet är inte att tjäna en massa pengar men jag vill tjäna så mycket att livet blir tryggt igen. Både för mig som företagare och för min familj.

Hade jag gjort något dumt själv så får man acceptera att man varit en idiot, men när andra ställer till det så enormt mycket så är det svårt att acceptera har jag märkt. Jag försöker jobba mig tillbaka men det kommer ta sin tid. Där kommer komma fler dagar med magont och fler tårar men jag kommer inte sluta kämpa för det.

Man tror att man lever i ett tryggt samhälle som kommer att hjälper till när något sånt här händer. Men tyvärr är det precis tvärt om. Försäkringbolaget klagade på att Polisrapporten var för dålig och Polisen menade på att där inte fanns mer att göra. Själv står man där mitt emellan 2 stora instanser som vill göra så lite så möjligt. 

Försäkringsbolagen vill gärna att man betalar in sina försäkringar i tid men när där sen händer något som påverkar ens liv, ja då finns där många kryphål…..!!!! 

Så nu sitter jag här med tårarna rinnandes längst kinden och skäms för jag fortfarande 1 år efteråt inte kan släppa det. Pengarna i sig skiter jag egentligen i men det är den ekonomiska tryggheten som någon förstörde på 15 min som fortfarande märks allt för tydligt som gör att jag blir påmind varje dag.

Men ingen har dött eller blivit allvarligt skadad så det kommer bli bra med tiden. Där finns otroligt många personer som jag evigt tacksam för att dom hjälpte mig när jag behövde det som mest. Jag hoppas kunna åtgärda detta någon dag. Skriver inga namn så blir ingen glömd men stort tack för hjälpen.

Men allt ont har något gott med sig och inbrottet gjorde att jag lät coachningen ta mer plats i mitt liv. Det är ett beslut som jag inte ångrar en sekund. Att jobba som tränare deltid är fantastiskt och otroligt roligt.

Nu försöker vi glömma detta ett tag och springer ut på löparbanan för att bli riktigt trött. Det blir trots allt tävling nästa lördag i Skanör. Vad tror ni jag kan springa 21 km på? Jag själv har ingen aning förutom att det måste gå snabbare än 1.20 🙂

Ciao