Det är få saker som är så jobbiga som att simma med simklubben med dålig simform. Ja det skulle vara att springa en halvmara och öppna lite för snabbt. Men det är en annan typ av trötthet. Tröttheten jag fick idag var mer som en REJÄL käftsmäll med eftertryck. När jag kom hem från passet hade Kajsa gjort mat men aptiten försvann mot slutet av dagens pass.

Efter mitt beslut att inte köra Ironman Barcelona så har jag knappt simmat något och när jag väl har gjort det så har jag simmat typ 3000m i mysfart. Så simformen är så långt ifrån bra man kan komma. Detta gjorde dagens pass inte enklare precis.  

När jag kom ner så stod där 1500 valfritt insim och sen:

6×75 MAX med fenor start 4 min och då var det MAX

200 bad

5×50 MAX start 2:30 och dessa var ännu mer MAX

De första 2 gick väl okej förutom att tekniken var en total katastrof. Sen fylldes kroppen med så mycket laktat att jag höll på att gå mitt av. Sista 75:an skrattade jag under vattnet, jag tog i allt jag kunde men det gick inte snabbare för det. La 75:orna med fenor från 40.0 till 42.5

Sen var det 200 bad och jag lyckades iallafall simma 100 meter sen vilade jag resten. 

Därefter var det 50:orna kvar och samma här de 3 första gick väl okej trots en totalt sönderkörd kropp. 4:de var totalt överlevnad och inför den sista så kände jag illamåendet sköljde över mig. Gjorde ett utskjut och simmade 15 m sen fick jag i ren panik springa till toan. Men klarade mig utan att vända ut och in på magen. Undrar vad alla föräldrar till simskolebarnen tänkte när en smått skäggig gubbe sprang till toaletten mitt under träningen 🙂

Men minns tillbaka 15 år då jag varje torsdag stod och kramade toaletten under våra syrapass. Skönt att slippa detta idag iallafall.

Tanken är att det ska vara en lugnare period med träningen nu men att simma hårt skadar inget mer än självförtroendet. Har iallafall lovat mig själv nu att ta tag i simningen igen. Iallafall nästa vecka då lite mer strukturerad träning tar vid.

Måste avsluta och skriva ett par rader om gårdagens VM. Ett VM som höll på att kosta mig vårdnaden av min yngsta dotter. Hon satt i mitt knä och kollade de sista 5 km med mig. När Mads Pedersen korsade mållinjen som världsmästare så skrek jag till och reste mig från soffa. Som tur var hade jag sinnesnärvaro att ta tag i Inez på vägen upp. En fantastik bedrift av en fantastisk cyklist. Jag har tyvärr fått köra mot honom ett par gånger i Danmark och redan då visade han sin fantastiska talang genom att ställa av resten av fältet 🙂

Ciao