Jag hade förmånen att vara tränare och föreläsare för ett gäng fantastiska ungdomar under helgen. Dagen började med ett träningspass som var skräddarsytt efter min träningsfilosofi när det kommer till ungdomar. Kort och hårt med tungan ute i det blå. Jag lyckades både få ut ungdomarnas tungor men även min egen. Att köra korta hårda intervaller med ungdomar är bland det dummaste man kan göra. De kör som om det vore det sista som hände den dagen och det är fantastiskt att se. 

Sen tar dom fram pannbenet, krigar resten och avslutar med flaggan i topp. Att se glädjen på deras läppar de 30 min hem igen var obetalbar. 

Dagen avslutade med en föreläsning och med fantastiskt pizza av pizza professor Björn.

Är övertygad över att många äldre hade fått ut otroligt mycket av att träna för och med yngre cyklister som är på väg upp. 

I Sverige har man fått för sig att man ska köra så långt så möjligt och det är vettigt om man ska köra Sverige trampet eller något. Men tror många hade blivit betydligt bättre om man kortat ner sin träning och kört lite fart istället. Se bara på våra grannar i Danmark, där kör man hellre lite kortare men med bra fart.

Själv tycker jag att träningen börjar ta sig. Där ser man vad lite strukturerad träning gör för formen. Framförallt löpningen börjar ta sig. Säger inte att jag är snabb men det börjar kännas bekvämt att spring. Kan spring längre pass och ”njuta” av det. Dock blev där lite hack i skivan igår när jag förlorade 10 av 12 spurter mot just en DANSKJÄVEL, men en stark danskjävel 🙂 

Som tur var hade han hjärta att bjuda på kaffet iallafall.

Men ser man till hela passet så var det hårt. 3 h, 260 i snittwatt och nästa 300 i NP på mina 66 kg. Men en förlorad spurt är alltid en förlorad spurt. Lyckades ta mig ut på 5 km löpning direkt efteråt och årets första brickpass var ett faktum.

Nej, nu har mat och sovklockan slagit över på sova. Det tackar jag inte nej till.

Ciao