När jag var liten så ville jag alltid blir cyklist, precis som mamma och pappa hade varit. Kanske framförallt pappa. 

Dock tog det många år innan jag blev just cyklist. Skulle iväg på en avstickare som simmaren under många år med inslag av cykel USM då och då. Men kan ärligt säga att mina år som simmare är de roligaste åren i min idrottskarriär och det var tack vare gemenskapen i simklubben. Sen att framgångarna i klubben bara avlöste varandra har inte gjort bilden sämre precis. Mina egna framgångar bidrar givetvis också till den bilden jag har av mina år som simmare.

Men när jag tog beslutet att bli cyklist så var det nervpirrande och otroligt utmanade. Det tog dock ett tag innan jag ansåg mig själv som cyklist. Det var först när jag började tävla nere i Italien och sen började köra för ett italiensk lag så blev jag cyklist på riktigt. Sedan dess har jag identifierat mig som cyklist även om jag har lagt nummerlappen för cykling på hyllan. Åren som tävlande cyklist var också helt fantastiska och jag har fått uppleva så enormt mycket. Saker som skapat den jag är idag och lite av det jag lever av idag också faktiskt. Trots att man kör i lag så blev det inte samma känsla som vi hade i simklubben under den tiden jag var aktiv. 

MEN så i lördags så hände något oväntat. När jag ställde mig på ”startlinjen” och skulle hålla farten till Fredrik så var jag fortfarande cyklisten som försökte sig på triathlon och löpning. Men allteftersom jag sprang runt där så kände jag mig mer och mer som en triathlet. Detta var en skrämmande insikt 🙂 även i söndags och i måndags så kände jag mig som en triathlet. Framförallt i måndags när jag simmade 9×200 hårt med fenor och vände på ok tider. 

Så gick till sängs i måndags som en fd cyklist och nybliven triathlet även om jag kört det ett par år nu utan framgång 🙂 

MEN så hände något i tisdags igen. Jag hoppade upp på cykeln som en triathlet men hoppade av den som cyklist. Cykelbenen var tillbaka (dock många watt fattigare än förr) även om de var trötta efter lördagens löpning och min identitet som cyklist återfann sig. Så nu är jag återigen cyklisten som försöker sig på en karriär som triathlet. Inte för att det spelar så stor roll men cyklisten ska försöka göra något avtryck i triathlonvärlden innan karriären är över.

Man kan väl sammanfatta det enligt följande:

Att vara simmare var de bästa.

Att vara cyklist är helt fantastiskt 

Men att kanske vara på väg till att bli triathlet är inte helt fel trots allt.

Vem vet, jag kanske lägger av som triathlet trots allt? 🙂

Phuuuu, vad jag kommer få äta upp det där sista av mina cykelkompisar. Men det är väl något man får ta.

Något som jag har börjat identifierat mig som vid sidan om idrotten är tränare. Det har tagit lång tid innan jag har kunnat se mig som det. Men nu börjar jag det växa fram och det är trots allt lite av det jag gör om dagarna.

Tar det fortfarande lite lugnt efter lördagens löpning så det blev lite gym och sen ett pass i bassängen. Vill inte riskera något inför framtiden. Man ska ha respekt för 39 km löpning.

Nu väntar sängen. 

Ciao