Tyckte det var en liten för korrekt och smått tråkig race rapport om lördagens halvmara. Så här kommer en uppdaterad och mer ärlig rapport. 

Redan när jag klev upp på fredagsmorgonen för att simma så hade jag ångest över lördagens övning. Men dagen gick och jag försökte äta lite mer än vanligt både torsdag/fredag. Den ångesten som infans på morgonen blev inte bättre till kvällen, när jag skulle ställa klockan. Tänkte helt enkelt, vad F#N pysslar jag med. Den tanken hade inte gått över under natten och samma tanke infann sig under lördagsmorgonen. Där finns trots allt en viss rutin för att göra sig klar till en tävling så allt gick på automatik.

I bilen på väg upp infann sig ett visst sug efter att få på sig en nummerlapp och tävla lite. Sen när man stod där på startlinjen så växte hornen ut och alla omkring mig omvandlades till personer som skulle slåss. Som vanligt går det allt för fort i starten men fick en bra rygg tills mitt JÄKLA skosnöre gick upp och jag blev tvungen att stanna för att knyta om det. JA DET ÄR ORUTINERAT JAG VET. Men sen ska ni också komma ihåg att det här med löptävlingar är nytt för mig 🙂 skyller helt enkelt på en nybörjarmiss.

Dock insåg jag när jag låg i ingenmansland och krigade mot mig själv att skosnöret gjorde att jag tappade en bra rygg att gå på. För det är bara att erkänna att jag presterar så mycket bättre med snabbare folk omkring mig. Samma gällde när jag tävlade på cykel. Jag körde bäst när jag hade riktigt starkt motstånd omkring mig och bra ryggar att följa. Jag får ut det lilla extra som jag inte får när jag måste kriga själv. 

Detta leder till en otroligt bra fråga fråga. Varför försöker man då satsa på långdistans Triathlon?

Ja det är en otroligt bra fråga som jag får suga lite på innan jag skriver ner svaret 🙂

Tillbaka till löpningen. Så nästa gång ska jag gjuta fast skonörena och springa en större tävling så jag kan tävla mot alla hela tiden. Med ett par dagars distans till tävlingen så har jag fortfarande otroligt ont i högerlårtet och benen över lag känns tunga. Sen kommer Kajsa och säger att man utföra div saker. Till henne säger jag bara ja visst, men direkt efteråt tänker jag. Hur ska detta gå till? Bara att komma upp från toan är en idrottsprestation. Hur ska jag då komma åt en leksak under en säng och efteråt komma upp? 🙂  

Då kommer åter frågan upp i huvudet, varför utställer man sig för detta? Och svaret är väl just för att se hur kroppen reagerar och att tävla mot sig själv och andra. 

I simningen har jag testat hur bra jag kunde bli och desamma gäller cyklingen. När det kommer till löpningen är det trots att roligt att se hur mycket mindre dålig jag kan bli. 

Som jag skrev igår så blir det en period med lugnare träning innan fullt fokus riktats mot 2021. Ny cykel ska beställas, nya kläder ska tryckas och ett par fantastiska sponsorer ska på plats som vill hjälpa mig att kriga detta sista år som ”elit”.

Nu kaffe och jobb.

 

Ciao