Ja nu pratar jag inte om pandemin även om den kan diskuteras långt in på småtimmarna. Nej nu pratar jag om cykling och om att våra grannländer skördar stora framgångar på cykeln på löpande band. 

Vi har samma förutsättningar rent klimatmässigt som både Norge och Danmark. Kanske tom bättre om man räknar in Skåne som har sommar året runt 🙂 Men ändå kan vi inte på något sätt mäta oss mot våra grannländer när det kommer till resultat på en cykel.

Under 2021 så kommer Danmark ha 25 World tour proffs, Norge 8 och Sverige 1. Därtill har Norge ett Pro Team (snäppet under World Touren). 

Ser man bara till veckan som gick så var Danmark dominerande i cykelvärlden. Vad säger ni om detta:

Jonas Vingegaard vinner en etapp i UAE-Tour

Mads Pedersen vinner Kuurne-Brussel-Kuurne

Mikkel Honore blir 3:a i Drôme Classic (dagen innan blir han 4:a)

Emma Norsgaard blir 2:a i Omloop Het Nieuwsblad

Mattias Skjelmose Jensen blir 6:a totalt i UAE-Tour (World tour debut)

Då har jag bara nämt toppresultaten och inte nämt Michael Mörkovs fenomenala förmåga att köra leadout eller Kaspers Asgreens enorma motor i fronten av fältet. Vilket lopp man än ser så är där en dansk med i fronten.

Hur kan det då vara så här?

Det är där inget enkelt eller bra svar på och framförallt inget vetenskapligt svar. Men om jag ska sticka ut hakan lite så tränar vi i Sverige för att köra Vättern och i Danmark tränar man för att köra cykeltävlingar. Vad jag menar med det är att i Sverige är Vättern cyklingens nr 1 och det är inget dåligt med det om man är motionär. Absolut inget illa om Vätternrundan för den bidrar till väldigt mycket positivt och är något fantastiskt. Men i Danmark är Danska mästerskapen och Danmark runt nr 1, alltså cykeltävlingar. Så man måste kunna skilja på motionslopp och cykeltävlingar för att sen träna därefter. 

Vet inte hur många gånger jag fick frågan: Ohhh är du cyklist, vad har du för tid på Vättern? Det säger lite om Sveriges sätt att se på cykling i Sverige.

Men här är några punkter som jag tror är avgörande:

  • De har uppstyrt från tidig ålder hur man ska träna för att inte träna för mycket och för att träna rätt, med betoning på att inte träna för mycket.
  • Man kör tävlingar i front och dör med cykelskorna på. Där finns inte så mycket att man ska ta sig i mål
  • Där finns fler tävlingar än i Sverige och man vill tävla. (till vårt försvar så har de kortare avstånd)
  • Ledare som verkligen följer sina adepter och utmanar dem på träningarna.
  • Lag som finns år ut och år in som yngre cyklister kan sträva att få köra i.
  • Sen kanske det viktigaste. Det finns en cykelkultur som föder framgång.

Kan dra en liten historia från när jag körde i Danmark, Där träffades elitcyklisterna i Köpenhamn vid en bro kl 9 på vardagarna för träning. Här var det inte snack om kontrollerad distansfart eller att alla skulle med. Det gick så in i bomben under stora delar av passet och sen när det var 20 km kvar av de 160 km som träningen var på så var det fri fart. Läs istället alla mot alla tävling. Det var hårdare att köra de sista 20 km än det var på tävling. För alla körde emot varandra och ingen taktik förekom. Det byggde en styrka och en hårdhet som man tog med sig till tävlingarna. Dessa passen kördes dock under säsongen men även vinterträningen gick ett par snäpp fortare än vad vi kör i Sverige. Min uppfattning är att danskarna fokuserar mer på kvalitén på passen än vad vi i Sverige gör. Här ska det samlas en massa timmar.

För att avsluta så tror jag stenhårt på strukturerad träning där man sätter kvalitén på passen före en massa timmar. Varje pass ska ha en mening och ha sin plats i schemat.

Det blev ett relativt lång inlägg och jag hade nog kunnat fortsätta ett bra tag tid. Men nu får jag ta en kaffe och experimentera lite med det istället. 

Imorgon blir det lite om mitt mini läger jag hade i slutet på förra veckan.

Ciao