Vissa dagar är bara betydligt tyngre än andra och idag var det en sådan dag. Benen var TOTALT cementerade och redan efter 45 min åkte första gelen fram. Men jag nöjt verkligen av att sitta på cykeln och någonstans i bakhuvudet så visste jag att det skulle bli bättre längre in i rundan. Av erfarenhet så brukar det bli så när benen är hopplösa i början. Tog beslutet att stänga av datorn eller rättare sagt bläddra fram till en sida som varken visade puls, watt eller hastighet. Jag ville trots allt spara datan som kom in under passets gång.

Så bara nöjt av solen, min uppskattade ansträngning och ensamheten. Precis vad jag behövde idag och på rena distanspass så fungerar det klockrent.

Ca 2h in i passet så märkte att jag att benen började förstöra cementeringen och började rörda sig något smidigare. Efter det obligatoriska kaffestoppet så kändes nästan helt normalt igen. Där ser ni, kaffe löser många problem och är gott 🙂 Så kunde avslutade passet med en riktigt härlig känsla. 

När jag nu i efterhand kollade på wattfilerna så slår det inte jättemycket mot vad som var planerat. Så man ska absolut inte underskatta den uppskattade ansträngningen. 

Som så ofta så fanns där en god grund till varför benen var totalt förstörda de första 2 timmarna idag. 2 dagar i rad har jag tränat med Frederik och utöver det gjort mina löppass. Men det som gjorde mig glad var att de blev starka sista timmen idag även om tröttheten var primärt muskelärt. 

Fick lite hjälp med farthållningen idag!

Det roliga med Frederik är att jag känt honom sen han var 10-11 år gammal. En gång i tiden kunde jag med enkelhet plåga honom. Detta fick jag återigen sota för i torsdags när vi körde lite intervaller. Mot slutet på sista intervallen sitter jag på hans hjul och bara ser hur wattmätaren går i taket och mina ben exploderar. Jag kunde sitta kvar på hjul men hade intervallen varit 3 sekunder längre så hade jag flugit av. När jag komma tillbaka till livet så säger han med ett leende på läpparna ”jag var tvungen och se hur mycket du klarar av nuförtiden” 

Där gör det ont att sitta vill jag lova!

Där fick jag igen för alla gånger jag plågat honom när han var yngre. Men det är bara satans roligt även om det svider lite. MEN jag satt kvar på hjul om än precis.

Nu ska denna kropp få vila lite så kör vi vidare på måndag och hoppas på att tävlingarna blir av framöver.

Ciao