Först och främst måste jag säga att det var ENORMT roligt att få sätta på sig en nummerlapp och tävla igen. Hela grejen med att tävla, uppladdning, nervositeten, utmattningen och glädjen efteråt är något helt magiskt.

Måste tack Triathlonförbundet för en fantastisk tävling och arrangemang.

Men till rubriken. Hur gick det då?

Var hyfsat ödmjuk inför uppgiften och visste att det skulle bli enormt hårt. Men hade ändå inte kunnat drömma om att det skulle bli så pass hårt som det blev. Man ringde helt enkelt från huvudkontoret och pekade med hela armen. Hade lite självförtroende inför simningen och gick till starten med högt huvud. Men i samma sekund som startskottet gick så försvann det. Det var OTROLIGT vad snabbt de simmade, tyckte ändå att jag hade bra tryck men det var där fler som hade. Jäkla fjunisar som kommer igång direkt. 🙂 

Får kanske simma mer än min 2-3 ggr i veckan och 3000-4000m för att vara med helt där framme. Trots mina XX år så finns där utrymme till förbättring, inte illa alls 🙂

Men är trots allt nöjd med simningen, när farbror väl tog sig upp ur vattnet för att springa de 300 metrarna till cykeln så försvann de andra. De sprintade upp till cykeln och där fanns inte en chans i världen att jag kunde växla tempo för att kunna hänga på. Att barnen inte förstår att farbror måste få lite tid att andas. Så där tappade jag kontakten till den gruppen jag simmade i. Hamnade i ingenmansland och kände att cykelbenen inte riktigt var där samt att jag fegade lite i svängarna på det våta vägarna. 

Efter ca 1 varv så blev vi en grupp på 4-5 cyklister där Oscar Djärv gjorde ett bra dragjobb och mot slutet ställde han av mig. 

Kom in i växlingsområdet och fick inte på mig de tjata Nikeskorna. Såg ut som farbror inte kunna knyta skorna ordentligt och så var det väl också. Tappade gruppen i växlingsområdet och gruppen bakom kom ikapp. När jag väl fick på mig skorna så staplade jag mig ut på löpningen med stockar till ben. Men efter ca 2 km så händer där något och jag kunde helt plötsligt börja springa. Ja eller vad man kallar det för när en gammal simmare och cyklist tar fart med ett par allt för dyra skor på fötterna. Hastigheten ökade och den upplevda ansträngningen minskade. Det gick ”lätt” att springa och det har jag aldrig upplevt på en triathlon tävling innan. Det var tom så att jag plockade 3 placeringar på löpningen, jaja där var 2 som sprang om mig i början också. Men väljer att fokusera på det positiva.

Så kan sammanfatta det hela med att det var enormt roligt att tävla igen och att jag egentligen är nöjd med simningen och löpningen. Men för att placera sig i detta sällskapet så måste man tävla i sprint mer än 1 gång vart fjärde år samt gå in för detaljerna. Där avgörs mycket av tävlingen. Det går inte att jogga till cykeln eller att stå och knyta skorna inför löpningen.

Det är även otroligt att se hur många talanger som finns i vårt avlånga land. Så framtiden ser ljus ut för svensk triathlon. Där finns redan 2 klart lyssande stjärnor i form av Gabriel Sandör och Andreas Carlsson. Men de får se upp för där är ett helt gäng som snart flåsar dem i nacken.

Nu får gubben slicka sina sår och ta sikte mot halv IM i Davos i slutet av månaden. Där finns det inga bortförklaringar angående banan. Den passar mig som handen i handsken. Det är nästan så man tror att det jag som lagt banan 🙂

jo, för er som är intresserade så blev jag 9:a på SM. Så topp 10 är väl inte helt dåligt för en gubben med dålig självinsikt men med stor tävlingsglädje.

Och helgens kommentar blev följande: Vad gör du här Patrik? Ska du verkligen tävla? 🙂 Visst skulle han det.

Och JA, Inez är forfarande förbannad på dig Gabriel för att du vann. PAPPA SKA VINNA 🙂 tänk på det nästa gång vi möts, annars får du en ettrig skånsk 2åring efter dig 🙂

Ciao