Vet inte riktigt var ska jag börja och var ska jag sluta, men jag gör ett försök till ett inlägg. Jag la upp en liten video igår på instagram angående tävlingen och tack till alla som hört av sig.
Det började igår morse när jag checkade in min påse med löparskor med mera. Då fick jag veta att det blev en duathlon istället för triathlon och med det menas att min kära simning försvann. Det kändes som ett slag i magen även om beslutet var helt rätt. Det var 4 grader i luften och vattentemperaturen gick de inte ens ut med. Nästa slag i magen var att man behövde 2 på löparskor. Där var nämligen 2 växlingsområden. Då jag checkat in mina skor och inte hade med mig några andra så var jag nära på att skita i det. Men efter ett allvarligt möte med mig själv så bestämde jag mig för att försöka springa i mina mjuka sköna vardagsskor som även går att göra om till tofflor. Förutsättningar för tävlingen ändrades totalt och tanken att vara med i täten byttes mot att jag var ca 1 min efter näst sista gubbe på första löpningen.
Kändes lite hopplöst att ge sig ut på cykeln men kunde se 3-4 stycken längre upp i stigningen. Detta tände motivation och jag hämtade 2 st efter ca 2/3 av första passet. Men lyckan varade inte länge, för med 2-3 km till toppen så började det snöa. Trots att jag tryckte på så märkte jag hur kylan tog mig och kunde bara se framför mig hur utförskörningen skulle bli. När man passerade toppen så låg där slask på vägen och jag förstår inte riktigt varför man inte avbröt tävlingen. Men det är bara min personliga åsikt som säkert är kopplad till att jag frös så in i bomben.
Första utförskörningen blev en mental kamp, jag skakade så mycket att styret följde med i skakningarna vilket gjorde att framhjulet rörde sig konstant. Så ett tag körde jag nog snabbare uppför än utför. Skulle gissa att jag tappade ca 10-12 minuter till de bästa på första utförskörningen. Blev passerad av damtäten strax innan vändningen. På väg uppför igen så började värmen sakta komma tillbaka och jag körde ikapp tjejerna. Precis när jag var ikapp så kom vi upp i snön igen och det var som någon slog av strömmen till benen. Jag såg bara tjejerna segla iväg och jag kämpade med allt jag ägde för att få runt benen.
När utförskörningen till Davos började så hade jag gett upp. Jag ville bara ner till byn och bryta. Jag skakade och frös som aldrig förr. Nere i Davos körde vi på små vägar och det var knappt jag klarade ta de 90graders svängarna som var där.
In på stadion för att byta till löparkläderna, vilket var lättare sagt än gjort. I vanliga fall brukar jag låta cykelskorna vara kvar på cykeln men hade inte känsel nog att få av skoövedragen med mera. Så hoppade av med skorna på och fick springa med cykelskorna till min cykelplats. Där och då tänkte jag skita i det, så gick till löparsakerna för att hämta dem och lämna området. När jag satt där på bänken så började jag tänka klart och visste att värmen lättast kommer tillbaka om jag börjar springa. Det plus att jag har trots allt har tagit mig ner till Davos. Det var ju inte så att jag hade något annat planerat under dagen 🙂 Det känns alltid bättre att genomföra en tävling än ge upp. Första varvet av 4 på löpningen handlade bara om att få känseln tillbaka i händer och fötter. Därefter la jag mig på en mysfart för att ta mig runt. Fanns ingen anledning att plåga kroppen mer än nödvändigt kände jag.
I mål var jag ledsen, besviken och uppgiven. Fick även veta att jag var 40 min efter segraren och skämdes för att visa upp numret som där står PRO på. Där finns en anledning till varför det heter PRO och det levde jag inte upp till på något sätt igår. Det är de hårda pojkarna som vann idag och jag är otroligt imponerad hur det klarade kylan. Är man ärlig så var jag varken bra nog eller hård nog igår. Det som irriterar mig fortfarande är att jag inte fick en ärlig chans på första löpningen. Där var förutsättningarna tyvärr inte lika 🙁
Dock blev jag något snällare igår när jag låg i sängen på hotellet igår och kroppen strejkade. Låg där och skakade och kallsvettades. Så den hade fått sig en rejäl omgång.
Nu blir det till att åka hem för att komma på nästa genidrag, på lördag väntar iallafall premiärturen runt Vättern med vårt goa gäng.
Nu väntar sängen för det blev inte många timmars bra sömn i natt.
Påminde mig själv precis att allt blir bättre och så blev det även igår. Jag blev varm till sist 🙂
Ciao