Då ska jag se om jag kan få till ett par rader om gårdagen. Gång på gång blir jag förvånad över hur bra startfält en mindre tävling på Azorerna kan locka till sig. Igår stod en Olympier, en tysk tempomaskin och den trefaldiga portugisiska mästaren på medeldistans på startlinjen. Där var även lite yngre förmågor från fastlandet som hade flugit över för att hetsa lite. Ja och en blek svensk med dålig självinsikt så klart 🙂
Tror vi var ca 110 st som ställde sig på stranden kl 09:55 för göra sitt bästa för dagen. Hoppade i vatten lite innan för att värma upp och den fina känslan från lördags satt kvar, vilket gav mig självförtroende. Ställde mig bredvid Olympiern och mästaren (vi kallar dom så framöver 🙂 ) så jag kunde ha stenkoll på dom. Direkt i starten la jag mig på deras fötter och kände ganska omgående att det var ganska bekvämt att ligga där. Detta kvar en enorm boost, att äntligen få till en bra simning. När simningen väl stämmer så kan jag följa med riktigt bra triathleter. Tanken slog mig att försöka ta täten, men insåg snabbt att de skulle lägga sig på mina fötter. Upp ur vattnet var det jag, olympiern och mästaren.
Där hände det som inte får hända, min dragkedja på våtdräkten ville inte gå ner. Men efter lite våldsamt ryckande (ny våtdräkt får nog beställas) så åkte den ner men jag tappade 20-30s på de 2. Ut på cykeln så märkte jag att benen svarade ganska bra, så tryckte på ordentligt och kom ikapp olympiern i en av backarna. Men mästaren var där inget att göra något åt. Han bara försvann men några monsterwatt i pedalerna. Första 50 km är väldigt tuffa så min plan var att trycka lite hårda där och ta det lite lugnare hem, då det är riktigt lättåkt. I näst sista utförskörningen så tyckte jag att jag låg på gränsen men då kom där en flygande tysk. HELVETE vad han körde utför. Det var bland det jäkligaste jag sett någon köra utför med tempocykel. Försökte så klart följa honom men måste erkänna att jag inte hade någon chans. Insåg där och då att min chans till en pallplats skulle bli en hård historia. In till växlingen så låg jag dock kvar en pallplats. Men visste att olympiern satt inne på en riktigt bra löpförmåga.
Ut på löpningen fanns där bara en sak att göra och det var bara till att gasa. Tanken var att försöka knäcka honom då man möttes 2 gånger på en 5 km slinga och hade stenkoll på varandra. När jag mötte honom så hade han en av de yngre talangerna i rygg och jag ökade ytterligare lite. Var nere på 3:35 fart ett tag där. Men det blev för bra, så fick släppa upp det till 3:45-3:50 och efter 11-12 km kom olympiern flygande. Då återstod kampen mot den yngre talangen, men här visade gubben att han kunde stå emot. Med 5 km hade han gett upp och jag förstod att min 4:e plats var säker. Så jag slog av och tog mig mot mål på ett mindre obekvämt sätt. Dock hade jag önskat att jag hade haft en gel extra på löpningen eller så var det bara att tröttheten kom när man slappnade av.
Överlag var det en helt fantastisk dag att tävla på. Det mesta fungerade enligt plan, även energiintaget fungerade. Ja kanske bortsett från den där sista gelen. Det var riktigt roligt att vara med där framme och tävla, samt att få till en bra simning. Det gav mig självförtroende, framförallt då det var hyggliga simmare jag simmade emot. Även löpningen stämde helt okej när jag pressade den.
Nu väntar ett par lugnare dagar innan vi tar sikte på nya utmaningar. Kan erkänna att kroppen är lite mör så här på måndagsförmiddagen. Men allt annat hade varit konstigt. Imorgon blir det ett inlägg kopplat till träning och den mentala biten när det kommer till just längre tävlingar.
Jo, jag fick ju kliva högst upp på pallen trots allt. Jag vann ju min åldersklass 35-39. Så nu är jag gubbmästare också 😛
En kaffe på detta va?
Ciao