Jag vet inte riktigt var jag ska börja på detta inlägget. Helgen som gick har varit helt fantastisk och har varit enormt innehållsrik.
Kan väl börja i Borås och jobba mig framåt. Jag ville ha en tävling till i kroppen innan den stora finalen nere i Schweiz och då föll lotten på Borås Triathlon. Jag gjorde min linjecykel redo istället för tempocykeln. Anledningen till detta var att jag ville få en tävling med samma set up som jag ska köra med nere i Schweiz.
Ryktet gick snabbt att det var duktigt kallt i vattnet och det ryktet var tyvärr helt sant. Tvingade mig ner i vattnet innan start och hyperventilerade ett bra tag tills jag återfick kontrollen över andningen. Upp ur vattnet som en ispinne för att starta från strandkanten. Kan väl inte skryta över att jag kom in i simningen, det var istället en kamp mot kylan. Dock tog jag mig först upp ur vattnet och ut på cykeln på ledare.
Men jag visste att de snabba pojkarna med tempocykel skulle komma ganska snabbt, men behåll ledningen nästan hela vägen fram till vändpunkten. Då fick jag svart på vitt hur mycket det skiljer på en tempocykel kontra en linjecykel. Där fanns inte en chans att hålla de 10m som är tillåtna, utan slog av när wattmätaren visade +400 watt. Det ska dock tilläggas att det gick svagt utför och killen som körde om mig väger lite mer än mig.
In till växlingen som 2:a och ut på löpningen i en bra fart för att försöka ta in något. Gick ut det första 7 km på runt 3:40 fart men tog in ytterst lite. Så slog av och tog mig bekvämt till mål. Hade önskat att jag var lite närmre än de 4-5 min så jag hade kunnat plåga mig rejält hela vägen till mål.
Dock efter mål så upptäckte jag att min ena tå hade åkt på rejält med stryk under racet, så pass mycket stryk att den hade brutits. Så nu sitter jag här med en bruten och svullen tå.
Men otroligt nöjd över känslan, över wattsiffrorna och min tur upp på pallen. Så ett perfekt sätt att fira sin 26:e födelsedag……….!!!!! Eller var det 36??? Minns inte 🙂 och en perfekt uppladdning inför schweiz.
In i bilen för att köra mot Linköping och checka in på Scandic. Sen tillbringades hela söndagen på Kolmården och en riktigt mysig dag med familjen. Barnen sprang från attraktion till attraktion och hade high life. Föräldrarna efter varpå den ena haltade sig fram, men det gick också
Efter en hel dag på Kolmården så mötte jag upp min nya vän, Hein.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja när det kommer till Hein. Har nämt honom tidigare i bloggen och hans fantastiska inställning till livet. För att fräscha upp ert minne så är Hein blind, men det hindrar inte honom från att tävla i triathlon. Dock behöver han en guide för att klara detta. En guide som han kan lägga all sin tillit till och det är där jag kommer in i bilden. Tur att han inte känner mig så bra än och när han väl har gjort det så är det för sent 🙂
Vi hoppade i vattnet på fredagskvällen för att simma tillsammans för första gången och det fungerade klockrent direkt. Vi hittade ett otroligt samspel och simningen flöt på. Kan villigt erkänna att jag var otroligt nervös innan vi hoppade i vattnet men det försvann samtidigt som första armtaget togs.
Därefter blev det till att fixa tandemcykeln så den var hyfsat inställd till mig och då kom nästa fråga upp i mitt huvud. Hur ska jag kunna vara pilot på en racer tandem på en tävling när vi aldrig cyklat tillsammans? Det var en fråga som fik gro under de 6 timmars sömn jag fick innan start.
Bara för att göra mig lite mer nervös så cyklade vi lugnt till start och jag tänkte direkt, Hur ska detta gå till?
Vi checkade in cykel, la upp all utrustning i rätt ordning och sen ner till simstarten. När startskottet gick så hittade vi samma fina rytm som kvällen innan och det flöt på riktigt bra. Så pass bra att vi var först upp från vattnet. Jag var helt lyrisk, vilken upplevelse jag fick vara med om. Samtidigt som jag drömde mig bort så hör jag en dragkedja dras ner. Då drar Hein ner min dragkedja på våtdräkten och påpekar att jag glömt detta 🙂 Så undrar vem som var guide till vem?
Upp på cykeln och ut på ett skakigt första varv som tog 9:44. Därefter kom vi in i det eller rättare sagt, jag kom in i det. Sista varvet avverkades på 8:31 och känslan var god när vi tog oss an löpningen. Trots att Hein har missat 3 veckors träning pga blindtarmsinflammation så kunde vi hålla 4:30 fart och det kan jag berätta är snabbt när man inte ser var man placerar sina fötter. Vi tog oss först i mål och lyckan var totalt.
VILKEN upplevelse, vilken känsla och vilken idrottsman. Jag vet inte riktigt hur jag ska summera alla känslor kring detta. Jag har haft äran att uppleva mycket i min idrottskarriär (tycker jag själv) men detta var på en helt annat plan. Här är en kort film:
Undrar var detta slutar någonstans? 🙂 Det får ni snart veta. MEN nu är det 100% fokus till schweiz och att få behålla samma fina känsla i kroppen som infinner sig nu. Ska bara få den brutna tån att fungera igen.
Och JA, det gjorde ont att springa igår med den, men vad gör det en dag som igår 🙂
Ciao