Jag vet inte riktigt var jag ska börja eller var jag ska sluta, än mindre hur jag ska få ihop en text som målar upp allt jag upplevde i lördags.
Vi börjar iallafall med att klockan ringde 02.00 på midsommarnatten och frukosten serverades samtidigt som många hemma i Sverige var inne på sina sista snapsar. Tror dock inte det hade spelat någon roll om klockan ringde 02:00, 05:00 eller 07:00, jag var redo för att ta mig an dagen jag sett framemot under 2,5 år.
Klockan 04:00 lämnade båten Ascona för att tuffa ut till ön som lägligt nog låg 3800m från strandkanten. Att kliva av på ön och sen hoppa ner i ett nattsvart vatten samtidigt som man såg svaga konturer av bergen var mäktigt. Planen var hela tiden att få till en kontrollerad simning och vara med täten. Har varit i väldigt fin simform senaste tiden så jag visste att det skulle krävas en hel del av mina konkurrenter för att pressa mig.
05:00 hörde jag ljudet av kobjällran och Swissman 2022 var igång. Tog täten direkt och efter 200-300m lugn simning så började jag ta i. Då blev jag helt ensam i täten och kunde kontrollerat simma mina ca 3800m i ett förvånansvärt upprört vatten. Var först upp ur vattnet på en tid enligt resultatlistan på 47: något. Så snabbt tror jag tyvärr inte att det gick, men det var en bra simning.
Att möta Davids breda leende på stranden kommer jag minnas länge och mer om David längre fram.
Upp på cyklen och iväg. Bra siffror direkt och sen hände det som inte får hända. En flaggvakten sov och jag missade att svänga. Jag är 100% medveten om att jag själv ska kunna vägen men när man tävlar så blir man trots allt lite dummare än vanligt. Så mitt försprång från simningen blev precis +-0 när jag kom rätt igen. För när jag kom in på tävlingsbanan så kom HC (Hans-Christian Tungesvik) och vi bildade täten. De första 60-70km var relativt lättåkta och jag fick kriga för att ligga kvar 10m bakom HC. Han kör på Argon 18´s E-119 Tri+ och jag på vår aerocykel (Nitrogen) med tempopinnar. När första stigningen började på allvar så satt jag fint ca 10m bakom HC. Oturligt nog hade ena tempopinnen skakats loss och jag beslutade mig för att vinka till mig David så vi kunde plocka bort pinnarna. Detta visade sig vara ett dyrbart stopp, då jag hade räknat med att kunna köra ikapp HC igen. Han tryckte dock på gasen och luckan blev för stor till den regerande världsmästaren i extreme triathlon. Så det var trots allt inte en dununge jag hade att göra med.
Siffrorna såg bra ut och dagen var fortfarande i sin gryning. Därefter väntade 5 km av kullersten uppför Tremola och det skakade i hela kroppen. Uppför nästa stigning så började jag märka att magen var på väg mot ett sämre tillstånd. Drog ner på intaget av energi och började dricka mer vatten. Dock blev det bara värre samtidigt som ryggen började krampa. Förmodligen för att jag satt och spände mig pga magen. På sista stigningen så fick jag börja kriga ordentligt. Uppe på toppen stod David med vatten, banan och vindväst enligt min önskan. Stannade även för att lätta på trycket och herre min skapare vad det rann, dock skulle värre problem vänta i samma kategori.
Från Grimsel ner till växlingsområdet var det utför och lättåkt. Min vanliga tur forsatte och fick stanna i ett vägarbete innan färden mot mål kunde fortsätta.
Ut ur växlingszonen stapplade jag iväg med en krampade rygg. Efter 200m så började dagens första backe på löpningen och den var inte mindre än 20%. Så fort jag testade att få i mig energi så slog magen bakut och jag fick återgå till vatten. Detta gjorde inte det hela lättare och känslan i benen blev inte lättare. Samtidigt blev jag omsprungen av en Schweizare med bra tryck i steget. Detta gjorde inte att min motivation ökade precis, men tänkte att jag INTE accepterade en 4:e plats. Efter 27-28 km i kuperad terräng, med betoning på kuperad, så började det stiga på riktigt. Här var jag riktigt nere i källaren och det var totalt svart där nere. Då kom David igen som en räddande ängen med vatten, skumtomtar ( japp ni läste rätt 🙂 ) och banan. Sista 2-3 km innan den avslutade mördarbacken upp till målet gick okej, kanske tack vare tåget som gjorde att jag kunde få 7 min ofrivillig vila. Om ni inte redan uppfattat det så är swissman en tävling där allt kan hända 🙂
In i check-pointen, där David stod klar för att leda mig uppför berget samtidigt som andra skor åkte på på. Sen började fajten på riktigt. Magen strejkade, benen skrek eller ja kroppen skrek men på något sätt nöjt jag ändå. David gjorde ett hästjobb med att pusha, peppa och serva mig.
Som på TV så ber jag känsliga läsare att sluta läsa nu 🙂 för efter timmar av smärtande mage så gav den upp. Jag tittade på David och sa rakt ut, samtidigt som jag tog av mig tridräkten; Jag måste skita och jag måste göra det NU. in i busken och resten kan ni lista ut. På med allt igen, för att 1 min senare göra om proceduren. När det hände tredje gången så hann jag inte ta av mig dräkten……..! Det var det där med att inte acceptera en 4:de plats. Jag hade inte tagit mig så långt för att missa pallen. Trots magen så hade jag ändå tryck i skorna de sista 9 km som gick upp till toppen. Efter det lilla missödet så hade jag 3-4 km till målet och jag blir nästa rörd när jag skriver. För här visade jag verkligen hur mycket man klarar med hjälpa av vilja och fantastiska människor omkring sig. Jag mådde dåligt men det var ingen fara för hälsan utan det var bara viljan som avgjorde hur dagen skulle sluta och den slutade fantastiskt.
Med tårar i ögonen, skakande ben, stinkande doft och med en enorm stolhet tog jag mig över mållinjen. Försvarade mig 3:dje plats och vann över mig själv. Jag trodde inte att jag kunde pusha mig själv så hårt och inte sätta hälsan på spel. Jag hade ont i hela kroppen men jag låg där på toppen och bara nöjt samtidigt som kinderna var blöta av tårar. Inte för tredjeplatsen i sig själv utan för att jag aldrig gav upp, att jag krigade för målet jag satte upp. Att klara det är en enorm kick.
Det var en hård, lite onödigt hård tävling men helt fantastisk och den passade mig som handen i handsken. Dock hade jag aldrig klara dagen utan David, som var min supporter och slutförde uppdraget till perfektion.
Tänkte att jag avslutar här för att fortsätta imorgon och skriva lite om timmarna efter loppet och världens mäktigaste prisutdelning. Ja jag kanske måste nämna vad som händer i framtiden 🙂
Så länge
Ciao