Race rapport från Swedeman och David!

Min vän, supporter, kollega och extreme triathlon kompis har skrivit ihop en race rapport om helgens idiot. Jag villigt erkänna att mina ben är helt och då menar jag HELT söndertrasade efter att jag “bara” sprang 30 km. Men det var de sista 4-5 km som dödade benen totalt.

Men läs gärna Davids syn på det hela:

En tanke väcktes till liv i Schwiez för ungefär sex veckor sedan då jag fick följa med och supporta patrik på Swissman. Detta var ju ett kul koncept något extremt, långt, djävligt, annorlunda och plågsamt. Varför inte lära av patriks lidande i Schweiz och tycka att allt var bra, nä då kom den geniala idé – Jag kan också! När man sitter där och gjort allt klart med anmälan och har bara en knapptryckning kvar då kommer ångesten. Vilt påhejad av min kommande support och kära vän patrik trycker man på knappen och anmälan är iväg. Jo, min fru Evelina var också informerad om galenskaperna som komma skall innan anmälan for iväg till Swedeman. Vad f*n tänkte jag med nu? Ska jag simma 3800m, cykla 205km och springa 43km traillöpning. Lägg därtill en massa höjdmeter på både cykel och löpningen. Jaja, det löser sig säger djävulen på min högra axel.

Simningen var i Öster-Noren och uppskattningsvis 13-14 grader i vattnet och 12 grader i luften. Min kropp fungerade bra trots att jag lider av “vita fingrar”. Kyla ska visst bara vara en känsla har jag hört någon säga. Simmade på, eller vadade ut första 150-200m innan man kunde simma. Mörkt och glasögon som immade igen efter några hundra meter, hur löser jag detta nu? Hittade en väldigt bra grupp som jag la mig längst bak i och fick en bra resa på simningen. Fick ihop ca 3900 meter på min klockan och ca 1.10h innan man klev upp vid vattenfallet i Tännforsen nedkyld som aldrig förr, ca sex minuter efter täten. Där stod Patrik beredd med termos och varmvatten i för att värma upp händer, fötter och kroppen samtidigt som vi besteg en fin serpentinklättring upp till T1.

T1 gick snabbt och smidigt med bra teamwork och flera placeringar plockades redan här. Något som är mindre smidigt är att ta på sig strumpor, armvärmare, handskar m m när man är blöt och stressad för att komma ut på cykeln så fort som möjligt.

Ut på cykeln i full fart och man är helt odödlig precis som vanligt med noll i konsekvenstänk. Jo, jag lugnade ner mig denna gång för det kommer bli en lång dag! Men först passerade jag några i utförsbackarna ner mot väg E14 som om det var ett möte. Regn, blöt vägbana och kurvor brukar inte stoppa en före detta skogsmoppe-cyklist från att just vara galen och utan konsekvenstänk. Redan efter några mil fick jag rapporter från Patrik och Evelina att det var två minuter till täten, jag hörde knappt detta och fattade inte heller att jag låg tvåa för tillfället. Hur hade jag kunnat plocka närmare fyra minuter redan? Jag höll min tänkta plan och ville inte förivra mig till något som kostade för mycket energi till senare. Milen rullade på och regnet slutade och som närmast var jag ca 40 sekunder fram till täten efter 7-9 mil. Ryggen började knorra sig lite över sittställningen på cykeln, när tillfälle gavs sträckte jag ut på mig så mycket det gick. Energin trycktes in i mer fast form som bars och gel, hade lite svårt att få behålla vätskan i kroppen som rann mer eller mindre rakt igenom.  När jag närmade mig 14-15 mil tänkte jag – vad skönt det ska bli att få springa snart. Slog bort de tankarna och fokuserade på vad jag var för tillfället. Stundtals kändes det rätt ensamt på cyklingen, tur att både min support och andras support stod utmed vägen med jämna mellanrum och hejade. Hade börjat tappa lite framåt till täten men tog det med ro och fokuserade på mig själv.

Med ca 3-4 mil kvar fick jag langat chokladboll och cola, smakade mumma detta. Sista biten till Åre Björnen kändes lång, lite motvind och längre flacka backar som är psykiskt jobbigt. Sista stigningen till Björnen var ganska jobbig med tanke på 20 mil i benen innan.

205km, snitteffekt 250, NP 267 snittfart strax över 36 km/h och 5.45 timmar.

T2

ca 2 minuter till täten. Skönt att få räta ut på kroppen efter alla timmar på cykeln och träffa lite folk igen. Troligen blir det ensamt på fjället första 14 km på löpningen innan Patrik skulle ansluta till resten av löpningen. Bytte kläder i T2 för att kunna ha lite mer bekväma kläder till löpningen.

Iväg ut på löpningen och hundra meter senare fick jag vända, kom på att vi hade glömt GPS-trackern och telefonen på cykeln. Detta var tvunget att vara med i väskan på löpningen, fullt förståeligt om något skulle hända. Iväg igen och visst att första fyra km var i princip bara uppför. Jobbigt när man kom till vägskälet på Lillskutan med pilarna, höger first lap och vänster finish line. Vilket innebar hit kommer jag och Patrik om ca 30 km igen. Bit ihop gubbjä… och spring. Strax innan 14 km i Huså där Patrik skulle ansluta kom trean ikapp mig i en väldig fart i en utförsbacke, en glad norrman som började prata med mig. Först trodde jag han bara var “ute på tur” innan jag såg nummerlappen. Han berättade även att förra året han körde var hans långsammaste kilometer 19 minuter, ja du läste rätt – 19 minuter på 1000m. Blev helt klart väldigt oregelbunden löpning på fjället på myrarna och väldigt glad över att jag införskaffade neoprenstrumpor innan, tack marcus och pölder sport. Torra fötter hela vägen! Bitvis var det som att springa/gå i ett träsk, jag sa säkert vid flertalet tillfällen till Patrik att jag kände mig som ett träsktroll likt Shrek.

Stigningen upp till toppen på Åreskutan blev en riktig finnkamp med en Finne som kom ikapp strax efter T2A, en extra checkpoint för att kolla så man hade all utrustning med sig som man var tvungen att ha. Det var ingen av oss som ville ge sig i första taget och tyvärr drog Finnen det längsta strået denna gången. Jag blev tvungen med några hundra meter kvar till toppen att stanna till då det började snurra i huvudet och illamående kom. Tilläggas med denna toppstrapats var att löpning var det då inte, bergsklättring är nog mer rätt benämning. Samma sak när man skulle ner första delen mot Åre.

Framsida lår som värker, tår som undrar vad jag håller på med, kroppen skriker – stanna, lägg dig ner, djävulen på min högra axel skriker – kör kör kör!! bara nedför kvar nu. Eller hur, “bara” nedför. Brant, stenar, berghällar, rötter, snö m m detta kommer göra ont imorgon, inte bara i mina ben utan även Patriks. Det ingår som pris för supporten! Vi började höra musik och rörelse från torget där det blev ett bra mottagande av arrangör, min fru som inte hade koll på hur jag såg ut och alla andra som undrade vad det var för galningar som kom springande.

 

Förlåt, det blev en del till. Hoppas du orkar läsa detta också.

Kvällen efter ska vi inte prata om i detaljer men den var mest i fosterställning på hotellrummet🙈 totalt tömd på allt som fanns.

På frukosten blev jag uppmärksammad av antidoping-personalen. Du är utvald till test idag, förvånad självklart men helt klart givet att genomföra. Sa till dom att kunde ni inte knackat på rummet för 10 minuter sen då jag ändå behövde gå på toa😉😂

Någon timme senare var testet klart och jag var fri till att gå. Tack får jag ändå säga, jag slapp packa ut i bilen😊

Jag fick min finisher t-shirt och jag som aldrig har tur i lotterier vann inte heller någon plats till Norseman nästa år. Får jobba på den platsen till något annat tillfälle, blir kanske support där nästa år om någon får för sig att kvala dit.

Tack för att du läste och följde med på detta galenskap. Extra stort tack till min likasinnade och kära vän patrik, min fru Evelina som står ut med mig och mina galenskaper, barnens mormor och morfar som tog hand om barnen när jag roade mig.

Till sist och inte minst, ett motto och talesätt som jag ofta lever efter

Har man hela alfabetet utom I och Q får kroppen vad den tål

Tack

David

 

Jo David, vem ska känner du som ska försöka kvala till Norseman nästa år, jag har ju lagt av?! 😉