Dagens äventyr kräver ett inlägg. Det var nämligen dags för det årliga paprikaloppet och EKO halvmara. Jag har gått och velat hela veckan om jag skulle springa eller  ”bara” vara hejarklack åt tjejerna. Efter Portugal har jag inte kunnat springa ordentligt och innan dess har jag inte varit allt för seriös när det kommer till just löpningen 🙂 Men efter att tjejerna sprungit så var motivationen hög och det var svårt att kringgå en start. Men först ett par rader om Lova och Inez, deras lopp är mycket mer intressanta än mitt.

Lova skulle springa ca 1,5 km och gjorde precis som sin pappa. Hon startade i högsta, tänkbara fart och var i ledningen efter ca 500m. Därefter blev det lite tyngre men hennes nyvunna kompis Emma, guidade henne säkert i mål. Tror ni hennes pappa var stolt över hennes satsning? 🙂 En dag håller det.

Därefter var det Inez som skulle springa 600m. I hennes klass kunde man ha en förälder med sig men det ville inte denna lilla skiten, utan hon skulle springa själv. Det var bara till att lämna henne i startfållan och sen ta emot henne i målområdet. Hon är mer taktisk än sin syster och sprang snabbare mot slutet än i början. Hennes pappa slår ju ingen i en spurt så roligt att se att hon klarar det iallafall 🙂

Därefter var det pappans tur att springa. Pressen var total och allt annat än en seger var ett misslyckande, fick jag höra innan start. Min taktik var SOLKLAR, ligga i täten utan att dra en meter. Efter 1 km så var det nära att jag bröt, det gick på tok för fort för min nuvarande form och höften gjorde sig påmind. Dock var tävlingsdjävulen där och knackade mig på axeln. Orden från honom var solklara, häng på tills farten blir något lugnare och så gjorde jag. Kunde märka att det fungerade bra att springa rakt fram men när det svängde så kändes det lite i höften men inte så jag var rädd att jag gjorde något värre.

Vi passerade 10 km på runt 35:30 och därefter började ett litet spel mellan mig och den andra killen i täten. Han försökte rycka ett par gånger men jag var klistrad, när han märkte detta slog han av på farten och vi tog det lite lugnt ett tag. Efter ca 15 km så var det min tur att försöka och kund gå ner på 3:25/3:20 fart. Dock märkte jag att detta var för snabbt och krampkänningar började smyga sig på i högerbenet. Kroppen är så fantastisk att den kompenserar för att vänstersidan var något svagare än normalt. Med 4 km kvar slog jag av och vi var återigen 2 i täten. Då kom ett nytt försök från hans sida men jag svarade ganska ”enkelt” på detta försök. Med 2,5 km kvar så testade jag igen och BOOOOOOOOM så kom krampen i högerbenet. Så det var bara till att gratulera honom för en FANTASTISK fajt och till segern. Jag fick gå ett tag och sen joggade jag imål. Dock med ett leende på läpparna, vilken tävling det hade blivit. I målområdet stod Inez så hon fick springa med de sista 100m till mållinjen. 

Efteråt hade jag mest ont men var överlycklig över hur tävlingen utvecklade sig. Det blev en otroligt rolig kamp och jag fick verkligen pressa mig. Jag förlorade mot en bättre man idag. Ändå kom tankarna till vad man hade kunnat åstadkomma om man var 100% hel och lite bättre tränad. Men vad gör det när det i det stora hela var en HELT FANTASTISK idrottsdag för hela familjen.

Ja, tiden blev enligt min klocka 1:16:50. Jag stannade den innan jag plockade upp Inez. Så den officiella tiden är säkert några sekunder långsammare. Är ändå överraskad att min lägstanivå har blivit så pass hög. Det bådar gott inför framtiden, för visst är där en idrottsframtid 🙂

Nu får jag slicka såren lite, ta en öl och njuta lite.

Ciao