Först måste jag trots allt säga att det är otroligt roligt att så många är inne och läser det jag skriver. Ibland är jag lite provocerande men försöker vara det med glimten i ögat. Dagens inlägg har jag publicerat tidigare men det är ett av de mest lästa under året så tänkte att det kan läggas upp ytterligare en gång.
Så här kommer det, Lätta och tunga dagar:
Jag ska försöka skriva ner hur jag själv upplever det där med tunga och lätta dagar. Där är kanske någon som känner igen sig eller så är det bara jag som känner så här.
Vissa dagar känner man sig helt på topp, man känner att intervallpasset man ska köra kommer bli det bästa på länge. Man kör igång och det känns bra till en början. När man sen drar igång intervaller så känns kroppen som överkokt pasta och inget fungerar.
En annan dag är man helt urlakad och orkar knappt tänka på träning. Man tar sig i kragen, börjar träna och kroppen svarar direkt. Man river av ett pass av sällan skådat slag och man går runt i ett lyckorus resten av dagen.
Det borde vara precis tvärt om sett till hur man känner sig innan träningen. Kan det vara så att man skapar en onödig förväntning när man känner sig på topp? Kan detta medföra att man inte orkar ta fajten när det tar emot för det inte blev som man förväntade sig? De gånger det känns skit innan är man totalt avslappnad, utan förväntningar och det är det som blir nyckeln till framgång. Man låter kroppen göra jobbet och är allmänt avtrubbad uppe i huvudet.
Jag har inte svaren men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att lite av sanningen ligger i några av de sakerna jag skrev. Framförallt att man är avslappnad och utan förväntningar.
För jag tror om alla tänker tillbaka till en bra prestation och tänker på hur det kändes så tror jag att känslan av att vara avslappnad kommer upp. Är du avslappnad och låter kroppen göra jobbet så går det oftast riktigt fort oavsett vad du gör.
Däremot är det viktigt att ha ett mål med passet så man vet vad man ska göra och varför. Det gör så att man blir motiverad till att göra jobbet som krävs även om det tar emot.
Sen är där nonchalans till ett pass och det ramlar jag ofta dit på. Ska jag tex ut och springa en timme lugnt så känns det 9 fall av 10 tungt och jäkligt. Jag intalar mig själv att de bara ska tas igenom och känslan inte är viktigt. Dessa passen är för mig mentalt jobbiga att ta mig igenom, känslan är kass och tiden har stannat. Men jag vet mycket väl att dessa passen också måste till för att orkar med de betydligt mer krävande passen. Så jobbar mycket med att hitta små mål med passen så de kan bli mer intressanta istället för en plåga.
Tror jag har skrivet det ett par gånger innan men det tås att upprepa. Man kan ha det ultimata träningsprogrammet men har du inte med den mentala biten med dig så hjälper inte världens bästa upplägg dig. Därför är det viktigt att man har ett upplägg som är ”lätt” mentalt att ta sig igenom till en början och som blir tuffare desto närmre tävlingarna man kommer. Men det får aldrig bli så tufft att man tömmer tanken inför en tävling. Det är trots allt på tävling man ska prestera som bäst. Därför är vilodagar och lätta dagar att de blir just de när träningen blir mer utmanade närmre tävlingarna.
Man skulle kunna fortsätta i all oändlighet med hur man kan, bör och ska tänka för det är otroligt intressant. Men känner man glädje till sin träning och sin pass så har man kommit en bra bit på vägen.
Sa någon kaffe?
Ciao