Här kommer en grym Race rapport från min snabba adept Sofie.
Nytt VM 25 år efter min första medalj på VM i San Sebastian – 97. Då på landsväg nu i gravel. Jag visste då som nu att jag var i form, träningen var gjord, materialet i topptrim och förkylningar har hållit sig på avstånd.
VM pulsen var hög i startfållan. Den Italienska speakern vrålade, musik pumpade och hjärtat slog nervkittlande slag. Jag var förberedd för snabb start med stigning direkt efter 50m. De först två milen skulle kunna vara avgörande för racet, det visste vi nog alla som stod redo för start. När startljudet gick tog jag mig längst fram i gruppen. Den första stigningen var en brant stigning med ruff grusunderlag. Jag, en spanjorska, en italienska och en polska tog kommandot och jag kände direkt att dagen kan vara här, benen svarade fint. Först uppe. Fältet på ca 60 cyklister drogs ut och sedan bar det ut för en serpentin nedfart. Serpentinen var inte som de serpentin vägarna jag är van vid. Denna serptentinen var smalare, grusigare, och snävare i kurvorna gjorde att farten jag kom med var för snabb. Rullgrusen fick mig att krascha i en av kurvorna, slog i armen, knäet och lite blodvite på andra ställen. Kände hur adrenalinet växte inom mig, det får inte vara slut här och nu. På några få sekunder såg jag alla förberedelser på näthinnan, träning, materialfix och hela resan till att få stå här på VM starlinjen. Snabbt upp på cykeln igen, kedjan hade hoppat av, höger handtaget intryckt och blodet det rann. Kedjan ville min väg och hoppade upp när jag trampade till, check på cykeln som verkade fungera…men hur såg armen ut…en stor svullnad som såg ut som en boll på diameter 10cm fick mig att fundera på om armen var rejält skadad. Men jag skulle bara ifatt tätgruppen, där jag var när jag kraschade. Stred på nedför, hade hört om en genväg som kunde generara några meter som skulle vara ok enligt reglerna att ta, den lyckades jag ta för att få sekunder på min sida. Tog placering för placering inför andra stigningen, konstigt nog inte mycket minnen av denna del av racet. Mjölksyran visade sig aningen innan den 5 km backen började. Jag jobbade mig framåt, nådde till tätgruppen i mitten av backen. När 1 km kvarstod av backen kändes det som om kroppen inte ville eller orka hålla dessa starka tjejer men tankarna på att det sedan kommer vara släta och mer lättåkt fick mig att gräva djupt. Över toppen, jag var med, återigen i samma position där jag hade börjat när kraschen var ett faktum.
Nu började de mer släta grusiga, ”one track” stigarna blandat med asfalt. Kände snabbt att jag återhämtar mig, en polska, spanjorksa, belgiska och tyska körde i bra fart och ville ta förningar. Jag och ytterligare en svenska hade hamnat i en bra grupp med duktiga starka cyklister. Jag var den enda i min åldersgrupp i denna tätgrupp, tanken slog mig tidigt, det kan bli guld idag. Vet dock att allt kan hända, med detta underlag så går ingen säker för punka, eller andra haverier. Langningarna gick helt enligt plan, alla fyra tillfällena var i världsklass. Tydligt var det att varje gång det var langning så stötte polskan, vilket i min gamla cykelvärld var en oskriven regel att man inte gör. Hon lyckades dock aldrig trasa sönder gruppen. När ca 5 mil återstår såg jag nederländskan som jag fått ögonen på i startfållan, då hon såg farligt stark ut när vi värmde upp. Hon hade lyckats gå ikapp vår grupp och hon var i samma åldergrupp som jag, nu var läget ännu mer osäkert gällande världsmästaretiteln. Tävlingen kom till sin spets igen. Hade hört att sista 2 milen innebar stökiga partier, samt så hade vi spanat in de 2 sista kurvorna innan Citadella och mållinjen. Läget var stabilt, gruppen höll ihop. Jag kände mig stark fick möjlighet att sitta i lä då där var dragsugna i gruppen. Inför sista km så började hjärnan stöka kring de sista ”crossliknande” kurvorna. Jag tog nederländskans hjul. Första kurvan nedför med snäv 350 graders kurva gick bra, gjorde en sväng med innerfoten ur pedalen så som jag hade tänkt. Tävlingen var fortfarande på spel. Sista kurvan och sedan målgång, tjejen framför mig fick inte till kurvan bra, 350 graders kurva i uppåtlut(notera att motorcyklisterna hade svårt att klara denna snäva sväng) Jag fick nästintill stanna till pga framförvarande tjej och såg då nederlänskan komma ur kurvan på ett optimalt vis. De få meter de skapades mellan oss gjorde situationen klar, det blir inget guld, ingen mästartröja men rullar över mållinjen med silvret som valör. Besviken möttes jag i mål av svenska ledarna, lyckliga över prestationen över medaljen men för de som känner mig så var det en bitter eftersmak. Med facit i hand, kunde jag inte gjort annorlunda race. Hade ingen aning hur jag skulle stå mig mot dessa tjejer från världens olika länder. Landar i att jag är jättenöjd med en andra plats, att jag inte gav upp efter kraschen, bet mig med uppför när jag hade fått slita innan för att komma ifatt och att materialet höll för den tuffa terrängen.
Nu har jag bara tränat strukturerat i ca 6månader efter min ”comeback”. Jag vet att jag kan mer och nästa år då ska jag komma ännu mer tränad och med helt annan vetskap om vad jag kan prestera. Gravel World är här för att stanna och jag ska göra allt för att få vara med på tåget.
2022-10-08 Vicenza
Sofie Rosencrantz
Hoppas ni njöt lika mycket av läsningen som jag gjorde. Sofie är stark som få men nästan det viktigaste, hon vet hur man tävlar cykel. Sen älskar jag att Sofie vågar stå för att hon var allt annat än nöjd efter målgång och det får man vara när man känner att man förlorat guldet. Dock ser jag framemot 2023 och ett tips till alla på vägarna, se upp för henne 🙂
Så fort man hör italien så drar det i kaffetarmen så nu blir det en espresso.
Ciao