Vilket avslut det blev på 2022 rent idrottsmässigt. Dagen innan nyårsafton så var vi 3 st som mötte upp utanför Visom för att rulla den klassiska vinterrundan. Vid slimmingebacken mötte vi upp Jocke i service bilen samt ytterligare 3 grymma cyklister. Sen rullade det på med bra flyt och gott humör mot kusten vid Kivik.
Efter ca 75 km så fick jag ett enormt sug efter kaffe, så jag rullade ner till Service bilen. Alla vet att en rutinerad räv i servicebilen har kaffe och Jocke är en rutinerad räv. Så fick mig en kaffe i farten, GULD 🙂
Vips så var vi i Simrishamn och vid caféet Kagan för en välförtjänt fika. Därefter påbörjades resan hem mot Trelleborg igen i den kraftiga motvinden. MEN vi var 6 cyklister som visade varandra respekt och kunde hålla ett jämt fint tryck. Detta medförde att motvinden inte blev så jäklig som vi hade befarat. Strax efter Ystad svängde gänget som vi mötte i Slimmingebacken av och var 3 kvar som rullade de sista 45km mot Trellborg.
Trots att mätaren tickade uppemot 225 km när vi kom till Trelleborg så var kroppen betydligt fräschare än jag hade hoppats på. Stora delar av detta vill jag tillskriva gänget som körde. Det gick otroligt jämt och fint hela vägen samt Jocke i Servicebilen. Så en helgrym dag på cykeln med likasinnade.
Sen var det bara hem och öppna kylskåpet för att påbörja återhämtningen till Sylvesterloppet dagen efter.
När klockan ringde igår så kan jag villigt erkänna att kroppen var något seg. Så det var bara att göra en dubbel espresso för att komma igång. Efter en lättare frukost så tog jag bilen mot startplatsen.
Sylvesterloppet har alltid varit något speciellt för mig. Mamma och pappa har alltid sprungit det och banan går precis utanför dörren på mitt barndomshem på Stavstensvägen. Pappa utmanade alltid ett gäng elitcyklister från Skåne och man kunde tro att Sylvesterloppet var viktigare än deras cykeltävlingar. Det är helt enkelt en stor del av nyårsafton. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit, men det är ett antal. Jag sprang ofta när jag var cyklist, men till skillnad från nu så kunde jag inte gå på 2-3 dagar efter jag hade sprungit.
Efter jag gick över till THE DARK SIDE (Triathlon) så har jag blivit 2:a, 3:a och 4:a men aldrig vunnit.
Redan i fjol så kände jag att formen var där för att blanda mig i en kamp om segern men då låg jag i magsmärtor när loppet avgjordes. Samma känsla infann sig i år och tänkte att det kunde vara en snygg avslutning på ett bra idrottsår.
Så ställde mig längst fram när starten gick och tog täten direkt. La mig på 3:15-3:20 som var planen, kunde dock märka efter ca 1 km att kroppen inte var helt fräsch ändå. Jag var fortfarande i täten och när jag kollade bak så var jag ganska ohotad. Därefter la jag mig på 3:25 fart och det kändes ganska ”bekvämt”. Redan vid 3-4 km så förstod jag att segern var klar och detta medförde att jag kunde njuta ordentligt resten av loppet.
Det är trots allt något speciellt att vinna något som man har följt sedan man var barn även om det är en ganska liten tävling.
Efter målgång så bytte jag om och joggade tillbaka samma väg för att hämta bilen. Då slog det mig att tåligheten när det kommer till löpning och träningsvolym är på en nivå som liknar den jag hade när jag var som bäst cyklist. Det blev trots allt en del träning mellan jul och nyår och kroppen svarar.
Det lovar gott inför 2023, året då jag inte skulle tävla på en högre nivå…….. MEN…… 🙂
Med detta vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt 2023 med massa utmaningar 🙂
Ciao
Patrik