Jag bad Sixten dela sin fantastiska resa från att vara missbrukare till…….. Ja läs hela inlägget. Jag blir djup berörd och fruktansvärt imponerad när jag läser texten.
Nu till det intressanta:
Hej!
Jag är en beroende som heter Sixten.
Jag tänkte skriva några rader för er om hur jag gick från ett plågsamt drogmissbruk, till att bli mig själv igen. Hur jag fann triathlon och hur jag har implementerat det jag lärde mig när jag var i behandling i mitt idrottande.
Vi kan börja med vem jag är.
Jag heter Sixten, är 23 år gammal och är uppvuxen och bosatt i Åhus (precis, där Absolut Vodka tillverkas). Jag beskrivs nog bäst med orden ‘’full fart’’, eller, ‘’allt eller inget’’. Under min uppväxt var det skola, kompisar och idrott som gällde. Jag spelade fotboll, handboll, pingis, basket, lite friidrott för att nämna några. Idrott var något som var självklart för mig, mina föräldrar följde alltid med på matcher och cuper, pappa var till och med tränare för handbollslaget jag spelade i. Genom idrotten träffade jag också mycket vänner, och har alltid haft ett stort socialt nätverk. Jag älskade att vara en del av något större än mig.
När jag började gymnasiet, så blev jag introducerad för alkohol. Tidigare hade jag varit på någon fest, men inte riktigt tagit del av alkoholbiten som fester kan innebära. När jag ser tillbaka på det, med kunskapen jag har idag, så ser jag tydliga tecken på en beroendeperson. Jag drack alltid mig stupfull, det var allt eller inget. Strax innan jag fyllde 17 så blev jag introducerad för cannabis. Det här var i ett stadie där jag var väldigt mottaglig för nya saker, jag var i ett utforskandestadie där jag smygrökte, provade att snusa, och tänkte att jag lika gärna kan prova cannabis när jag ändå är i farten.
Mitt beroende skenade väldigt fort, det var allt eller inget här också. Ganska snabbt så tog jag allt jag fick tag i. Min kärlek för starka smärtstillande och ångestdämpande dock störst. Så stor att jag gjorde allt jag kunde för att skaffa mer. Mitt liv och tänkande kretsade kring droger i en eller annan form, det var allt jag brydde mig om. En beroendes driv skojar man inte bort.Jag skadade mig själv, min familj och min omgivning oerhört mycket. Mina föräldrar har haft alldeles för många sömnlösa nätter. Drogerna förstörde mig, det var ett långsamt pågående självmord. Jag har spenderat otaliga nätter på sjukhus för överdoser. Min senaste överdos (och förhoppningsvis sista, jag är ödmjuk) var i juni 2019, och dagen efter så hade jag min första drogfria dag.
Jag fick behandling beviljat hösten 2019, en tolvstegsbehandling som enligt socialsekreteraren skulle pågå i 9 veckor, ‘’lång tid, men det funkar’’ tänkte jag. 35 veckor, gick jag den behandlingen. Förståelsen och erkännandet om att jag var totalt maktlös inför mitt beroende lös starkt. Jag var beredd att göra vad som krävdes för att vända på skutan. Som tur är så har jag ett starkt socialt skyddsnät, som är få förunnat. Vilket verkligen har hjälpt mig på vägen, ensam är inte stark. Det var också under denna period jag fann triathlon. Jag hängde med pappa på hans simpass, cykelpass och löppass. Triathlon, det var och är fortfarande riktigt kul!
Det jag fick lära mig under tiden i behandling var: ha tålamod, ta en sak i taget, gör jobbet som krävs, acceptera det du inte kan förändra och förändra det du kan, ha kul, så kommer det bli bra. Alla dessa lärdomar bär jag med mig i allt jag gör, framförallt i triathlon. Jag vill bli riktigt duktig på triathlon och då behöver jag vara villig att göra obekvämt arbete, jag behöver ha tålamod, jag behöver ta en sak i taget och jag behöver ha kul (oftast, inte alltid;). Hur bra jag kan bli, ligger hos mig.
Och jag vill bli bäst.
Min historia är inte unik, många lider tyvärr av den här hemska beroendesjukdomen. Så snälla, tänk på att alla är värdiga och kärleksfulla människor.❤️
Som Patrik säger
Ciao /Sixten
Sixten glömmer en liten detalj i historien, eller glömmer är kanske fel ord. Han är väldigt ödmjuk till skillnad från hans kompis som sitter vid tangenterna nu. Ca 3 år efter hans första drogfria dag så vinner han sin AG (ålders grupp) under Kalmar Ironman. När jag sitter och skriver detta får jag gåshud. Det är så mycket glädje och känslor involverade i hela resan. Hans karriär har precis börjat och framtiden ser ljus ut på alla plan. Att han kommer bli en grym triathlet tvivlar jag inte en sekund på, men den största segern är redan vunnen.
Kom precis på att jag nog får stämma av med honom vilka tävlingar som ska köras 2023, så jag kan välja helt andra 🙂
Tusen tack för du delade din historia.
Som både Sixten och Patrik säger 🙂
CIAO