Ja vad ska jag skriva om dagen? Där är betydligt fler frågetecken än utropstecken, men vi börjar väl från början.
När klockan ringde 04:50 så ställde ifrågasatte jag det hela så som så många gånger förr. Dock hade jag en bra känsla i kroppen även jag tyckte jag var tröttare än jag brukar vara innan tävlingsstart. Checkade in cykeln och hoppade ner i min nya våtdräkt (mer om detta imorgon). Simmande in i ca 10 minuter och märkte att där var bra tryck i simningen. Så tänkte att de skulle simma fort för att bli av med mig.
Startskottet gick och 30 sekunder senare så var det precis som att hamna i en tvättmaskin. Där var armar, ben och kroppar precis överallt. Jag backade av, rundade fältet och simmade fram till täten. Tyckte att det var ett ganska behagligt tempo där framme och när vi sprang upp på stranden för att ta hål på andra varvet såg jag att vi hade blivit en liten tätgrupp. Min tanke var att gå fram i tät och bomba efter sista bojen. Problemet var bara att då kom vi ikapp alla motionärer som var ute på sist första varv. Så min plan raserades lite där. Men var med täten upp iallafall. Detta fyllde mig med självförtroende och motivation.
Det är en häftig känsla för en farbror att vara med och t.o.m före världsstjärnor upp ur vattnet.
Dock försvann min lycka lika snabbt som jag hoppade på cykeln. När jag skulle trampa på så händer INGET. Det var 2 stumma ben som trampade runt och hur mycket jag försökte hänga på täten så gick det inte. Visste att där skulle komma ett gäng till, så slog av på farten lite, drack och gjorde med redo. När Sebastian Keinle och Bart Aernouts kom så satte jag mig ca 10 m bakom dom. Eller ja det kanske var 5-6 m någon gång också, men konstigt nog var jag den som höll bäst avstånd. Vi kom in i dagens första kortare stigning och samtidigt som vi kom in i den så exploderade mina ben igen. Trampande och trampade men INGET hände. Började få ont i magen och hade problem att få ner energi under ett tag. Det var som någon drog ur proppen och all motivation försvann. Blev passerad av den en och den andra utan att jag egentlig brydde mig. Efter 60 km var jag helt inställd på att bryta, men då kom en amerikan ikapp mig och vi höll ihop till växlingen.
Kom överens med mig själv att springa iallafall 5 km. Men märkligt nog så kunde jag hålla 3:40-3.45 tempo utan någon större ansträngning på asfalten. För gudarna ska veta att underlaget varierade under löpningen. Det var sand, asfalt, grusväg, stig och kullerstenar. Efter första varvet gjorde jag en ny deal med mig själv. Den var att jag skulle ta mig igenom löpningen på ett värdigt vis och se det som träning inför Swissman. Jag pressade mig inte utan höll tempot och ansträngningen på en lagom plågsam nivå. Det visade sig att jag landade in på 1:19 på löpningen, vilket jag är nöjd med efter omständigheterna.
Så nu blir det till att analysera och försöka hitta svar på varför cyklingen var så oroligt dålig. En sak är om jag hade haft en bra känsla och okej watt och att de andra bara körde snabbt. Nu var det dålig känsla, dåliga watt och totalt döda ben.
Så det var inte det jag hade hoppats på, men trots ett långt skadeuppehåll så är löpningen stabil samtidigt som simningen är bättre än någonsin. Får försöka ta med mig de bra sakerna till nästa tävling och framförallt till Schweiz.
Nu väntar sängen, ögonen går i kors.
Ciao