Sixten – Från missbrukare till vinnare i dubbelbemärkelse!

Jag bad Sixten dela sin fantastiska resa från att vara missbrukare till…….. Ja läs hela inlägget. Jag blir djup berörd och fruktansvärt imponerad när jag läser texten.

Nu till det intressanta:

Hej! 

Jag är en beroende som heter Sixten.

Jag tänkte skriva några rader för er om hur jag gick från ett plågsamt drogmissbruk, till att bli mig själv igen. Hur jag fann triathlon och hur jag har implementerat det jag lärde mig när jag var i behandling i mitt idrottande. 

Vi kan börja med vem jag är.

Jag heter Sixten, är 23 år gammal och är uppvuxen och bosatt i Åhus (precis, där Absolut Vodka tillverkas). Jag beskrivs nog bäst med orden ‘’full fart’’, eller, ‘’allt eller inget’’. Under min uppväxt var det skola, kompisar och idrott som gällde. Jag spelade fotboll, handboll, pingis, basket, lite friidrott för att nämna några. Idrott var något som var självklart för mig, mina föräldrar följde alltid med på matcher och cuper, pappa var till och med tränare för handbollslaget jag spelade i. Genom idrotten träffade jag också mycket vänner, och har alltid haft ett stort socialt nätverk. Jag älskade att vara en del av något större än mig. 

När jag började gymnasiet, så blev jag introducerad för alkohol. Tidigare hade jag varit på någon fest, men inte riktigt tagit del av alkoholbiten som fester kan innebära. När jag ser tillbaka på det, med kunskapen jag har idag, så ser jag tydliga tecken på en beroendeperson. Jag drack alltid mig stupfull, det var allt eller inget. Strax innan jag fyllde 17 så blev jag introducerad för cannabis. Det här var i ett stadie där jag var väldigt mottaglig för nya saker, jag var i ett utforskandestadie där jag smygrökte, provade att snusa, och tänkte att jag lika gärna kan prova cannabis när jag ändå är i farten. 

Mitt beroende skenade väldigt fort, det var allt eller inget här också. Ganska snabbt så tog jag allt jag fick tag i. Min kärlek för starka smärtstillande och ångestdämpande dock störst. Så stor att jag gjorde allt jag kunde för att skaffa mer. Mitt liv och tänkande kretsade kring droger i en eller annan form, det var allt jag brydde mig om. En beroendes driv skojar man inte bort.Jag skadade mig själv, min familj och min omgivning oerhört mycket. Mina föräldrar har haft alldeles för många sömnlösa nätter. Drogerna förstörde mig, det var ett långsamt pågående självmord. Jag har spenderat otaliga nätter på sjukhus för överdoser. Min senaste överdos (och förhoppningsvis sista, jag är ödmjuk) var i juni 2019, och dagen efter så hade jag min första drogfria dag. 

Jag fick behandling beviljat hösten 2019, en tolvstegsbehandling som enligt socialsekreteraren skulle pågå i 9 veckor, ‘’lång tid, men det funkar’’ tänkte jag. 35 veckor, gick jag den behandlingen. Förståelsen och erkännandet om att jag var totalt maktlös inför mitt beroende lös starkt. Jag var beredd att göra vad som krävdes för att vända på skutan. Som tur är så har jag ett starkt socialt skyddsnät, som är få förunnat. Vilket verkligen har hjälpt mig på vägen, ensam är inte stark. Det var också under denna period jag fann triathlon. Jag hängde med pappa på hans simpass, cykelpass och löppass. Triathlon, det var och är fortfarande riktigt kul! 

Det jag fick lära mig under tiden i behandling var: ha tålamod, ta en sak i taget, gör jobbet som krävs, acceptera det du inte kan förändra och förändra det du kan, ha kul, så kommer det bli bra. Alla dessa lärdomar bär jag med mig i allt jag gör, framförallt i triathlon. Jag vill bli riktigt duktig på triathlon och då behöver jag vara villig att göra obekvämt arbete, jag behöver ha tålamod, jag behöver ta en sak i taget och jag behöver ha kul (oftast, inte alltid;). Hur bra jag kan bli, ligger hos mig. 

Och jag vill bli bäst. 

Min historia är inte unik, många lider tyvärr av den här hemska beroendesjukdomen. Så snälla, tänk på att alla är värdiga och kärleksfulla människor.❤️

Som Patrik säger

Ciao /Sixten

Sixten glömmer en liten detalj i historien, eller glömmer är kanske fel ord. Han är väldigt ödmjuk till skillnad från hans kompis som sitter vid tangenterna nu. Ca 3 år efter hans första drogfria dag så vinner han sin AG (ålders grupp) under Kalmar Ironman. När jag sitter och skriver detta får jag gåshud. Det är så mycket glädje och känslor involverade i hela resan. Hans karriär har precis börjat och framtiden ser ljus ut på alla plan. Att han kommer bli en grym triathlet tvivlar jag inte en sekund på, men den största segern är redan vunnen.

Kom precis på att jag nog får stämma av med honom vilka tävlingar som ska köras 2023, så jag kan välja helt andra 🙂

Tusen tack för du delade din historia.

Som både Sixten och Patrik säger 🙂

CIAO

Race rapport Gravel World championships 2022 – Sofie Rosencrantz

Här kommer en grym Race rapport från min snabba adept Sofie.

Nytt VM 25 år efter min första medalj på VM i San Sebastian – 97. Då på landsväg nu i gravel. Jag visste då som nu att jag var i form, träningen var gjord, materialet i topptrim och förkylningar har hållit sig på avstånd. 

VM pulsen var hög i startfållan. Den Italienska speakern vrålade, musik pumpade och hjärtat slog nervkittlande slag. Jag var förberedd för snabb start med stigning direkt efter 50m. De först två milen skulle kunna vara avgörande för racet, det visste vi nog alla som stod redo för start. När startljudet gick tog jag mig längst fram i gruppen. Den första stigningen var en brant stigning med ruff grusunderlag. Jag, en spanjorska, en italienska och en polska tog kommandot och jag kände direkt att dagen kan vara här, benen svarade fint. Först uppe. Fältet på ca 60 cyklister drogs ut och sedan bar det ut för en serpentin nedfart. Serpentinen var inte som de serpentin vägarna jag är van vid. Denna serptentinen var smalare, grusigare, och snävare i kurvorna gjorde att farten jag kom med var för snabb. Rullgrusen fick mig att krascha i en av kurvorna, slog i armen, knäet och lite blodvite på andra ställen. Kände hur adrenalinet växte inom mig, det får inte vara slut här och nu. På några få sekunder såg jag alla förberedelser på näthinnan, träning, materialfix och hela resan till att få stå här på VM starlinjen. Snabbt upp på cykeln igen, kedjan hade hoppat av, höger handtaget intryckt och blodet det rann. Kedjan ville min väg och hoppade upp när jag trampade till, check på cykeln som verkade fungera…men hur såg armen ut…en stor svullnad som såg ut som en boll på diameter 10cm fick mig att fundera på om armen var rejält skadad. Men jag skulle bara ifatt tätgruppen, där jag var när jag kraschade. Stred på nedför, hade hört om en genväg som kunde generara några meter som skulle vara ok enligt reglerna att ta, den lyckades jag ta för att få sekunder på min sida. Tog placering för placering inför andra stigningen, konstigt nog inte mycket minnen av denna del av racet. Mjölksyran visade sig aningen innan den 5 km backen började. Jag jobbade mig framåt, nådde till tätgruppen i mitten av backen. När 1 km kvarstod av backen kändes det som om kroppen inte ville eller orka hålla dessa starka tjejer men tankarna på att det sedan kommer vara släta och mer lättåkt fick mig att gräva djupt. Över toppen, jag var med, återigen i samma position där jag hade börjat när kraschen var ett faktum. 

Nu började de mer släta grusiga, ”one track” stigarna blandat med asfalt. Kände snabbt att jag återhämtar mig, en polska, spanjorksa, belgiska och tyska körde i bra fart och ville ta förningar. Jag och ytterligare en svenska hade hamnat i en bra grupp med duktiga starka cyklister. Jag var den enda i min åldersgrupp i denna tätgrupp, tanken slog mig tidigt, det kan bli guld idag. Vet dock att allt kan hända, med detta underlag så går ingen säker för punka, eller andra haverier. Langningarna gick helt enligt plan, alla fyra tillfällena var i världsklass. Tydligt var det att varje gång det var langning så stötte polskan, vilket i min gamla cykelvärld var en oskriven regel att man inte gör. Hon lyckades dock aldrig trasa sönder gruppen. När ca 5 mil återstår såg jag nederländskan som jag fått ögonen på i startfållan, då hon såg farligt stark ut när vi värmde upp. Hon hade lyckats gå ikapp vår grupp och hon var i samma åldergrupp som jag, nu var läget ännu mer osäkert gällande världsmästaretiteln. Tävlingen kom till sin spets igen. Hade hört att sista 2 milen innebar stökiga partier, samt så hade vi spanat in de 2 sista kurvorna innan Citadella och mållinjen. Läget var stabilt, gruppen höll ihop. Jag kände mig stark fick möjlighet att sitta i lä då där var dragsugna i gruppen. Inför sista km så började hjärnan stöka kring de sista ”crossliknande” kurvorna. Jag tog nederländskans hjul. Första kurvan nedför med snäv 350 graders kurva gick bra, gjorde en sväng med innerfoten ur pedalen så som jag hade tänkt. Tävlingen var fortfarande på spel. Sista kurvan och sedan målgång, tjejen framför mig fick inte till kurvan bra, 350 graders kurva i uppåtlut(notera att motorcyklisterna hade svårt att klara denna snäva sväng) Jag fick nästintill stanna till pga framförvarande tjej och såg då nederlänskan komma ur kurvan på ett optimalt vis. De få meter de skapades mellan oss gjorde situationen klar, det blir inget guld, ingen mästartröja men rullar över mållinjen med silvret som valör. Besviken möttes jag i mål av svenska ledarna, lyckliga över prestationen över medaljen men för de som känner mig så var det en bitter eftersmak. Med facit i hand, kunde jag inte gjort annorlunda race. Hade ingen aning hur jag skulle stå mig mot dessa tjejer från världens olika länder. Landar i att jag är jättenöjd med en andra plats, att jag inte gav upp efter kraschen, bet mig med uppför när jag hade fått slita innan för att komma ifatt och att materialet höll för den tuffa terrängen. 

Nu har jag bara tränat strukturerat i ca 6månader efter min ”comeback”. Jag vet att jag kan mer och nästa år då ska jag komma ännu mer tränad och med helt annan vetskap om vad jag kan prestera. Gravel World är här för att stanna och jag ska göra allt för att få vara med på tåget. 

2022-10-08 Vicenza 

Sofie Rosencrantz

Hoppas ni njöt lika mycket av läsningen som jag gjorde. Sofie är stark som få men nästan det viktigaste, hon vet hur man tävlar cykel. Sen älskar jag att Sofie vågar stå för att hon var allt annat än nöjd efter målgång och det får man vara när man känner att man förlorat guldet. Dock ser jag framemot 2023 och ett tips till alla på vägarna, se upp för henne 🙂

Så fort man hör italien så drar det i kaffetarmen så nu blir det en espresso.

Ciao

Para Världscupen i Turkiet!

I helgen fick jag och Hein en plats till Världscupen i Turkiet den 15:onde oktober. Så nu blir det fokus på att komma i bra form tills dess samt att jobba med de sakerna vi kan påverka. En av de sakerna är att låna en av förbundets tandemcyklar. Det är inte optimalt men deras cykel är en bättre cykel än den vi normalt cyklar på. Allt som kan göra oss lite snabbare är givetvis välkommet. Vi måste ta oss upp till den övre halvan av resultatlistan för att vi ska slippa förlita oss på wildcard till världscuptävlingar framöver. 

Jag har finkammat nätet på cyklar så nu vet jag precis vilken cykel vi behöver för att utmana de bästa på allvar. 

Vi behöver givetvis träna mer tillsammans, för att det ska ske så behöver vi få in lite fler sponsorer som kan stötta upp. Det är ingen lätt match med tanke på hur omvärlden ser ut i dagsläget, men vi gör ett tappert försök iallafall.

Fram till start kommer vi fokusera på att göra rätt saker med den utrustningen vi har. För Hein´s del handlar det om att få upp farten när det kommer till simningen och löpningen. När det kommer till mig själv så handlar det om att få några extra watt i benen så jag kan trycka lite hårdare i pedalerna under cyklingen. 

Själv har jag fått tillbaka en otroligt motivation och den där obeskrivliga glädjen till träning/tävling finns där igen. Helgens löpning gjorde det inte sämre. Att kunna spring delar av tävlingen i hyfsat högt tempo med den lilla löpträningen och en ömmande höft gav verkligen mersmak. 

Därför började jag kolla runt om där fanns någon tävling jag kunde köra innan säsongen är över. Det visade sig att några krockade med para världscupen och andra kostade helt enkelt för mycket att ta sig till. Samt att jag förmodligen behöver ett par veckor för att få höften 100% igen. Jag vet ju själv hur jag fungerar, får jag för mig något så är det full satsning som gäller. Detta gör att Swissman var min sista egna tävling……än så länge.

Ni som inte tror på mig, gör nog helt rätt i det. 🙂 klicka in imorgon, få det bekräftat och läs om tankar inför 2023/2024 då.

Hörde jag kaffe? Det måste jag också skriva om någon dag. Att svenskar förväxlar brunt vatten med kaffe. 

Ciao

Paprikaloppet och EKO halvmara!

Dagens äventyr kräver ett inlägg. Det var nämligen dags för det årliga paprikaloppet och EKO halvmara. Jag har gått och velat hela veckan om jag skulle springa eller  ”bara” vara hejarklack åt tjejerna. Efter Portugal har jag inte kunnat springa ordentligt och innan dess har jag inte varit allt för seriös när det kommer till just löpningen 🙂 Men efter att tjejerna sprungit så var motivationen hög och det var svårt att kringgå en start. Men först ett par rader om Lova och Inez, deras lopp är mycket mer intressanta än mitt.

Lova skulle springa ca 1,5 km och gjorde precis som sin pappa. Hon startade i högsta, tänkbara fart och var i ledningen efter ca 500m. Därefter blev det lite tyngre men hennes nyvunna kompis Emma, guidade henne säkert i mål. Tror ni hennes pappa var stolt över hennes satsning? 🙂 En dag håller det.

Därefter var det Inez som skulle springa 600m. I hennes klass kunde man ha en förälder med sig men det ville inte denna lilla skiten, utan hon skulle springa själv. Det var bara till att lämna henne i startfållan och sen ta emot henne i målområdet. Hon är mer taktisk än sin syster och sprang snabbare mot slutet än i början. Hennes pappa slår ju ingen i en spurt så roligt att se att hon klarar det iallafall 🙂

Därefter var det pappans tur att springa. Pressen var total och allt annat än en seger var ett misslyckande, fick jag höra innan start. Min taktik var SOLKLAR, ligga i täten utan att dra en meter. Efter 1 km så var det nära att jag bröt, det gick på tok för fort för min nuvarande form och höften gjorde sig påmind. Dock var tävlingsdjävulen där och knackade mig på axeln. Orden från honom var solklara, häng på tills farten blir något lugnare och så gjorde jag. Kunde märka att det fungerade bra att springa rakt fram men när det svängde så kändes det lite i höften men inte så jag var rädd att jag gjorde något värre.

Vi passerade 10 km på runt 35:30 och därefter började ett litet spel mellan mig och den andra killen i täten. Han försökte rycka ett par gånger men jag var klistrad, när han märkte detta slog han av på farten och vi tog det lite lugnt ett tag. Efter ca 15 km så var det min tur att försöka och kund gå ner på 3:25/3:20 fart. Dock märkte jag att detta var för snabbt och krampkänningar började smyga sig på i högerbenet. Kroppen är så fantastisk att den kompenserar för att vänstersidan var något svagare än normalt. Med 4 km kvar slog jag av och vi var återigen 2 i täten. Då kom ett nytt försök från hans sida men jag svarade ganska ”enkelt” på detta försök. Med 2,5 km kvar så testade jag igen och BOOOOOOOOM så kom krampen i högerbenet. Så det var bara till att gratulera honom för en FANTASTISK fajt och till segern. Jag fick gå ett tag och sen joggade jag imål. Dock med ett leende på läpparna, vilken tävling det hade blivit. I målområdet stod Inez så hon fick springa med de sista 100m till mållinjen. 

Efteråt hade jag mest ont men var överlycklig över hur tävlingen utvecklade sig. Det blev en otroligt rolig kamp och jag fick verkligen pressa mig. Jag förlorade mot en bättre man idag. Ändå kom tankarna till vad man hade kunnat åstadkomma om man var 100% hel och lite bättre tränad. Men vad gör det när det i det stora hela var en HELT FANTASTISK idrottsdag för hela familjen.

Ja, tiden blev enligt min klocka 1:16:50. Jag stannade den innan jag plockade upp Inez. Så den officiella tiden är säkert några sekunder långsammare. Är ändå överraskad att min lägstanivå har blivit så pass hög. Det bådar gott inför framtiden, för visst är där en idrottsframtid 🙂

Nu får jag slicka såren lite, ta en öl och njuta lite.

Ciao

World Cup Alhandra, Portugal!

Så var vår första World Cup avklarad och resultatet blev inte riktigt vad vi hade hoppats på. Vårt ursprungliga mål var att göra vårt bästa och få med oss en massa värdefull erfarenhet. Men är det tävling så är det tävling. 

Innan jag går in på det så tänkte jag förklara lite hur vår klass och hur tävlingen är uppbyggd. Vi tävlar i klassen som heter PTVI och är klassen för blinda. I PTVI är där även underkategorier som heter B1,B2,B3 och är benämningar på vilket synfel man har. 

B1 är där Hein hamnar och alla andra som är helt blinda

B2 ser det vi med friska ögon ser på 60m på ca 6m

B3 ser det vi med friska ögon ser på 60m på ca 2-3m

Givetvis är det otroligt förenklat, men ger lite av sanningen iallafall.

B1 startar 2min och 47sek före B2/B3 och på så vis tävlar alla på lika villkor. Detta ska kompenserar för B1 är helt blinda och övriga ser lite. Hein som är 100% blind måste bära glasögon som tejpade för att säkerställa att han inte ser något. Detta behöver inte B2/B3 och detta blir stor fördel för dem. Det mest ärliga hade varit om alla bar glasögon som gör alla 100% blinda under själva tävlingen. Sen medför givetvis att se lite många fördelar i träning med mera, men det är en annan diskussion. Så mångt och mycket handlar det om för Hein att vara bäst bland B1 även om det inte gör någon skillnaden i resultatlistan. Tanken med texten var absolut inte gnälla över situationen utan mer skriva hur det är och hur vi ser på det.

Man kan kolla på resultatlistan på 2 vis. Ena sättet är det mest ärliga och det som egentligen gäller. Det är att kolla resultatlistan rakt av, då blir vi 11:a och långt efter vinnarna. Egentligen inte så mycket att skriva hem om.

Kollar man närmare och delar upp tävlingen så blir det en liten annan femma. Det var svåra simförhållande, med starka strömmar som skiftade väldigt mycket beroende på vart man simmade. Simningen var från A till B utan att behöva runda några bojar. Som jag skrev så startade vi nästan 3 min före B2/B3 och B1 klassen valde en liten annan simlinje än övriga, vilket visade sig vara en katastrof. Den får jag som guide ta på mig, men enormt svårt att se strömmarna när man är i vattnet. Så vi tappar egentligen hela tävlingen i vattnet. Sen för att vara ärlig så hade Hein en lite sämre simdag som inte gjorde det hela bättre. 

På cykeln så hade vi båda bra ben och jag tryckte så hårt jag kunde i pedalerna. Detta resulterade i en bra cykeltid sett till hur vår cykel ser ut kontra våra konkurrenter. Vår cykel kostar lika mycket som deras styre. När vi kan beställa en konkurrenskraftig cykel och köra på den så skulle jag vilja säga att vi är uppe bland de bästa i världen på cykelsträckan. Här kan ni se skillnaden på cyklarna:

IMG_1052

Ut på löpningen så var det lite stela ben i början och även den får jag ta på mig då jag hetsade på cyklingen. Dock jobbade Hein på bra och hittade en riktigt bra rytm sista halvan på löpningen. Där är mycket kvar att förbättra men det var ett steg framåt när det kommer till löpningen. Hein sprang på 20:41, segraren sprang på 15:42 på 5 km. Då förstår ni att det är absolut VÄRLDSKLASS på motståndet.

Kan erkänna att Hein inte var den gladaste personen på jorden när vi fick resultatlistan framför oss. Men vi valde att dela upp den, se vad vi kan förbättra och jobba framåt. På nästa tävling är simförhållanden förhoppningvis bättre och vi kan simma på normala tider, vilket ger oss ett bättre utgångsläge. En ny cykel på det och ytterligare framsteg på löpningen så är vi runt platser 5-8 och en plats till OS är inom räckhåll.

Detta var första tävling ute i Europa och fler tävlingar kommer det att bli. Det var en örfil igår för att prata i klartext, men en örfil med mersmak om nu det finns 🙂

Tusen tack för alla hälsningar och grym support under helgen.

Nu ska jag nörda ner mig i tandemvärlden och se vad vi kan hitta för något. 

Jo, vill någon köpa en fot och en höft till reapris så säg till. Smärtan ingår utan extra kostnad, så även haltandet 🙂

Ciao

World Cup Alhandra!

Nu duggar det tät mellan uppdateringarna här. Får passa mig så jag inte gör er för bortskämda med inlägg 🙂

Tänkte summera dagen lite och skriva lite om vad som väntar oss imorgon, men vi backar bandet lite. Igår var olyckan framme och jag på ett klantigt vid stukade foten. Trodde ett tag att jag skulle bli tvungen till att kasta in handduken. Men det var bara till att köpa en linda och smörja på voltaren. Vi hoppade över dagens löpning för att inte belasta foten i onödan. Dessa sakerna har hjälpt och nu på eftermiddagen/kvällen så känns foten helt okej och den kommer inte vara en begränsade faktor imorgon. Så slapp undan med rena förskräckelsen. Det kommer däremot göra mer ont än vanligt att springa imorgon men det kan jag ta när det är World Cup 🙂

Dagen idag har mest handlat om att förbereda oss inför morgondagen. Hein är samlad och fokuserad medans jag fortsätter utsätta mig för smärta. När vi simmade simbanan idag så lyckades jag med konststycket att dra armen rakt in i en brännmanet. Vattnet är så grumligt att du inte ser vad som kommer framför dig och därför hinner du inte parera heller. Så istället för bara ha ont i en fot så har jag nu ont i en fot och en arm. 🙂

Hoppas och tror att all otur nu är förbrukad så det kan bli succé imorgon.

Efter simningen så fick vi chansen att köra cykelbanan på avstänga vägar. Detta var ett idrottsögonblick som jag kommer minnas för lång tid framöver. Jag har fått äran att tävla mot några av världens bästa simmare, cyklister och triathleter. MEN detta var något helt speciellt. 

På samma väg befanns sig eliten i triathlon på både herr och damsidan samt världseliten när det kommer till para triathlon. Oavsett om du hade 2 armar och 2 ben eller bara 2 armar så körde alla tillsammans. Där var cyklar, tandemcyklar, rullstolar, liggrullstolar med mera på samma väg. Det var magiskt att se hur idrotten förenar och att alla hade en sådan respekt för varandra. Det var för mig ett ögonblick där idrotten skapade något större än just idrott.

Givetvis kom jag i kontakt med en kille från USA som enbart hade ett ben att trampa med. Men vad gjorde det när cykeln kompenserade för det. Ja, givetvis körde han på en Argon18 🙂 Som ni märker så är humorn väldigt nära till hands bland dessa atleterna.

Så vad har jag och Hein att se framemot imorgon då?

Jo det är vår första internationella tävling tillsammans och det är dessutom vår första World Cup tävling. Det är 750m simning, 20 km cykling och 5 km löpning som ska avverkas så snabbt så möjligt. Vi har kollat av tävlingsområdet så vi vet precis var vi ska imorgon. Vi har även kollat in våra konkurrenter och inser att vi snabbt måste få in en beställning på en ny cykel. Men det kan vi inte går så mycket åt imorgon utan det är bara att köra smart och hårt. Dagen idag och tävlingen imorgon kommer ge oss otroligt mycket erfarenhet och kunskap som vi kan dra nytta av framöver.

Hur det går imorgon kommer ni få veta så snabbt jag får en data i min hand.

Nu kallar sängen, starten är redan 08:00 imorgon. 

Ciao

Från Vadstena till Portugal!

Jag skrev ett inlägg inför tävlingen i Vadstena men inlägget hur det gick har dröjt lite. Men uttrycket bättre sent än aldrig passar väl utomordentligt denna gången.

Vi började dagen med en timmes lugn cykling för att komma igång och när vi passerade campingen utanför Vadstena så ser vi min gamla simmarkompis från Linköping, jacob Dorch. Killen som var bra på något så meningslöst som bröstsim, det är mer en sysselsättning än simsätt. Dock väger hans enorma watt på cykeln och hans person upp detta 😃 (Jacob har varit enormt duktig simmare och tål skämt. Annars hade jag aldrig vågat skriva något sån här med tanke på hans storlek)

När vi väl kom till tävlingsområdet så hittade vi en perfekt parkeringsplats och hade nära till växlingsområdet. Vi checkade in cykeln och drog oss ner mot simstarten. Vi startade tillsammans med motionsklassen i sprint så vi var inte ensamma. 45 min innan oss startade eliten för att göra upp om ett SM guldet på olympisk distans. Kan lova er att tävlingssuget infann sig. Alltid roligt att hetsa ungdomarna 😃 Nog om det, vi gick ner i vattnet och ställde oss lite vid sidan. Vi har trots allt ett rep mellan oss och ville ha fritt vatten. Det hade vi de första 50m efter att starten hade gått och därefter var det som att simma i en tvättmaskin. Jag fick flytta på ett par personer, vänligen men bestämt för att vi skulle kunna få fritt vatten. Där var någon som valde att helt plötsligt sluta simma framför oss. Det är ganska enkelt att parera om man simmar själv, lite svårare om man är 2 personer som sitter fast i ett snöre. Ska vi summera simningen så flöt den på bra.

När vi hoppade upp på cykeln så hade ett lätt regn börja falla. Detta hindrade inte oss för att trycka på med det vi hade. Vi körde om mycket folk och ett tag gick det riktigt fort på den gamle cykeln. Är det någonstans under loppet jag kan göra en liten skillnad så är det under cyklingen. Så jag öppnade spjällen och körde mig totalt slut. Måste erkänna att jag chansade lite i några svängar. Dock måste vi testa gränserna lite annars blir vi inte snabbare 😃 Efteråt erkände Hein att han var lite nervös vid några tillfällen, men hade han sett så hade det nog inte stannat vid några tillfällen 😃

Ut på löpningen hittade vi ett bra tempo och Hein krigade verkligen. Banan var väldigt tajt i några svängar och vid en av svängarna sprang jag rakt in ett kravallstaket. Ingen större skada sked utan vi kunde springa ut på sista varvet med bra fart. Hein hade en liten svacka vid 3 km och där fick jag pusha honom att bara fortsätta kriga, vilket han gjorde med bravur. Jacob jag nämnde tidigare var en grym supporter under loppet och tog lite grymma filmer/foton. Det var dock innan han läste detta inlägget. I mål var vi väldigt nöjda med loppet men kom samtidigt snabbt fram till att växlingarna måste förbättras avsevärt om vi ska ha någon chans på internationella tävlingar.

Vi packade bilen och började köra mot Jönköping där jag skulle släppa av Hein. I bilen fick vi veta att vi hade blivit 3:a i motionsklassen, vilket vi absolut inte hade räknat med. Dock missade vi prisutdelningen men hoppas att där kommer fler tillfällen framöver.

I skrivande stund sitter vi på fakirflyget ner till Portugal där vi ska köra World Triathlon cup på lördag. Vår första internationella tävling tillsammans. Att packa ner en tandemcykel i 2 lådor man skarvat ihop var en ny upplevelse. Lägger till en bild på min fantastiska skapelse. En annan ny upplevelse är att resa med den. Efter många diskussioner så fick vi cykeln incheckad och vi våra boardingcard. Måste även nämna att Hein’s vita käpp är magisk. Den ger oss förtur precis överallt och folk är otroligt förstående. Kan hända att vi missbrukat dess magi lite under morgonen, men tror den förlåter oss senare idag. Det var för den goda sakens skull.

Fler uppdateringar inför tävlingen kommer här imorgon.

Men nu ska vi leta lunchställe.

Ciao

Inför Vadstena Triathlon

Ligger på ett hotell i Motala i skrivande stund och skakar benen inför morgondagens tävling. Började dagen med att springa med Lova till skolan för att sen fortsätta ytterligare 15 km i lugnare distansfart. Tror att jag är känd bland alla föräldrar på den skolan nu. Där är den fjånen som springer när hans dotter cyklar till skolan, men det kan jag ta en fredag som denna. Därefter blev det en god kaffe och arbete.
Därefter packade jag in en tandemcykel i bilen och körde mot Jönköping för att hämta upp Hein. Något försenad så mötte jag upp honom där och vi körde tillsammans till Vadstena. Eller ja, jag körde och Hein satt vid sidan om. Tror det kan skapa lite problem om vi byter rollerna just när det kommer till bilkörning. Inte för jag tvivlar på Hein utan mer på min förmåga att guida i trafiken. Hein har trots allt kört i 300 km/h med bil på en raksträcka med en guide i passageraresätet. 🙂

Därefter gick vi runt i växlingsområdet inför morgondagens tävling. Det vi tillsammans kan känna in dagen innan en tävling är otroligt viktigt för Hein så han kan känna sig säker under själva tävlingen. Vi gick från vattnet till där cykeln kommer stå och sen vidare i riktningen där vi kommer cykla/springa. Han är otroligt på att memorera och komma ihåg. Så jag kan alltid fråga om jag tappar det 🙂 Skämt och sida så handlar det om att Hein ska få känna på underlaget vi springer på, vilken riktning, höjdskillnader i marken med mera.

Därefter bytte vi om för att simma simbanan, inte för det är något problem utan mer för det var skönt att röra sig lite så här på kvällskvisten. Det blev 1500m i en spegelblank sjö. Exit från vattnet blir spännande då vi från stranden måste ta oss över lite större stenar för att nå vägen som tar oss till T1. Absolut inga problem om du ser men när du inte gör det, tävlar och är lite trött så måste man se upp. Men det blir min uppgift att vara tydlig i min kommunikation till Hein så vi kommer upp på ett säkert och snabbt sätt.

Imorgon starta vi tillsammans med ”alla” andra och kommer ha många runt oss. Så det kommer bli en spännande tävling.

Nu blir det dock sängen, det har varit en lång dag och det blir en lång dag imorgon. Men satan vad jag älskar detta. Tävla, träna, förberedelse, nervositet, ja allt 🙂

Jo om ni undrar så lurade jag i Hein en espresso efter middagen. Han brukar inte dricka kaffe kvällen innan tävling, men har han mig som tränare så får han skärpa sig på den punkten 🙂

Nu kör vi

Ciao 

Race rapport från Swedeman och David!

Min vän, supporter, kollega och extreme triathlon kompis har skrivit ihop en race rapport om helgens idiot. Jag villigt erkänna att mina ben är helt och då menar jag HELT söndertrasade efter att jag “bara” sprang 30 km. Men det var de sista 4-5 km som dödade benen totalt.

Men läs gärna Davids syn på det hela:

En tanke väcktes till liv i Schwiez för ungefär sex veckor sedan då jag fick följa med och supporta patrik på Swissman. Detta var ju ett kul koncept något extremt, långt, djävligt, annorlunda och plågsamt. Varför inte lära av patriks lidande i Schweiz och tycka att allt var bra, nä då kom den geniala idé – Jag kan också! När man sitter där och gjort allt klart med anmälan och har bara en knapptryckning kvar då kommer ångesten. Vilt påhejad av min kommande support och kära vän patrik trycker man på knappen och anmälan är iväg. Jo, min fru Evelina var också informerad om galenskaperna som komma skall innan anmälan for iväg till Swedeman. Vad f*n tänkte jag med nu? Ska jag simma 3800m, cykla 205km och springa 43km traillöpning. Lägg därtill en massa höjdmeter på både cykel och löpningen. Jaja, det löser sig säger djävulen på min högra axel.

Simningen var i Öster-Noren och uppskattningsvis 13-14 grader i vattnet och 12 grader i luften. Min kropp fungerade bra trots att jag lider av “vita fingrar”. Kyla ska visst bara vara en känsla har jag hört någon säga. Simmade på, eller vadade ut första 150-200m innan man kunde simma. Mörkt och glasögon som immade igen efter några hundra meter, hur löser jag detta nu? Hittade en väldigt bra grupp som jag la mig längst bak i och fick en bra resa på simningen. Fick ihop ca 3900 meter på min klockan och ca 1.10h innan man klev upp vid vattenfallet i Tännforsen nedkyld som aldrig förr, ca sex minuter efter täten. Där stod Patrik beredd med termos och varmvatten i för att värma upp händer, fötter och kroppen samtidigt som vi besteg en fin serpentinklättring upp till T1.

T1 gick snabbt och smidigt med bra teamwork och flera placeringar plockades redan här. Något som är mindre smidigt är att ta på sig strumpor, armvärmare, handskar m m när man är blöt och stressad för att komma ut på cykeln så fort som möjligt.

Ut på cykeln i full fart och man är helt odödlig precis som vanligt med noll i konsekvenstänk. Jo, jag lugnade ner mig denna gång för det kommer bli en lång dag! Men först passerade jag några i utförsbackarna ner mot väg E14 som om det var ett möte. Regn, blöt vägbana och kurvor brukar inte stoppa en före detta skogsmoppe-cyklist från att just vara galen och utan konsekvenstänk. Redan efter några mil fick jag rapporter från Patrik och Evelina att det var två minuter till täten, jag hörde knappt detta och fattade inte heller att jag låg tvåa för tillfället. Hur hade jag kunnat plocka närmare fyra minuter redan? Jag höll min tänkta plan och ville inte förivra mig till något som kostade för mycket energi till senare. Milen rullade på och regnet slutade och som närmast var jag ca 40 sekunder fram till täten efter 7-9 mil. Ryggen började knorra sig lite över sittställningen på cykeln, när tillfälle gavs sträckte jag ut på mig så mycket det gick. Energin trycktes in i mer fast form som bars och gel, hade lite svårt att få behålla vätskan i kroppen som rann mer eller mindre rakt igenom.  När jag närmade mig 14-15 mil tänkte jag – vad skönt det ska bli att få springa snart. Slog bort de tankarna och fokuserade på vad jag var för tillfället. Stundtals kändes det rätt ensamt på cyklingen, tur att både min support och andras support stod utmed vägen med jämna mellanrum och hejade. Hade börjat tappa lite framåt till täten men tog det med ro och fokuserade på mig själv.

Med ca 3-4 mil kvar fick jag langat chokladboll och cola, smakade mumma detta. Sista biten till Åre Björnen kändes lång, lite motvind och längre flacka backar som är psykiskt jobbigt. Sista stigningen till Björnen var ganska jobbig med tanke på 20 mil i benen innan.

205km, snitteffekt 250, NP 267 snittfart strax över 36 km/h och 5.45 timmar.

T2

ca 2 minuter till täten. Skönt att få räta ut på kroppen efter alla timmar på cykeln och träffa lite folk igen. Troligen blir det ensamt på fjället första 14 km på löpningen innan Patrik skulle ansluta till resten av löpningen. Bytte kläder i T2 för att kunna ha lite mer bekväma kläder till löpningen.

Iväg ut på löpningen och hundra meter senare fick jag vända, kom på att vi hade glömt GPS-trackern och telefonen på cykeln. Detta var tvunget att vara med i väskan på löpningen, fullt förståeligt om något skulle hända. Iväg igen och visst att första fyra km var i princip bara uppför. Jobbigt när man kom till vägskälet på Lillskutan med pilarna, höger first lap och vänster finish line. Vilket innebar hit kommer jag och Patrik om ca 30 km igen. Bit ihop gubbjä… och spring. Strax innan 14 km i Huså där Patrik skulle ansluta kom trean ikapp mig i en väldig fart i en utförsbacke, en glad norrman som började prata med mig. Först trodde jag han bara var “ute på tur” innan jag såg nummerlappen. Han berättade även att förra året han körde var hans långsammaste kilometer 19 minuter, ja du läste rätt – 19 minuter på 1000m. Blev helt klart väldigt oregelbunden löpning på fjället på myrarna och väldigt glad över att jag införskaffade neoprenstrumpor innan, tack marcus och pölder sport. Torra fötter hela vägen! Bitvis var det som att springa/gå i ett träsk, jag sa säkert vid flertalet tillfällen till Patrik att jag kände mig som ett träsktroll likt Shrek.

Stigningen upp till toppen på Åreskutan blev en riktig finnkamp med en Finne som kom ikapp strax efter T2A, en extra checkpoint för att kolla så man hade all utrustning med sig som man var tvungen att ha. Det var ingen av oss som ville ge sig i första taget och tyvärr drog Finnen det längsta strået denna gången. Jag blev tvungen med några hundra meter kvar till toppen att stanna till då det började snurra i huvudet och illamående kom. Tilläggas med denna toppstrapats var att löpning var det då inte, bergsklättring är nog mer rätt benämning. Samma sak när man skulle ner första delen mot Åre.

Framsida lår som värker, tår som undrar vad jag håller på med, kroppen skriker – stanna, lägg dig ner, djävulen på min högra axel skriker – kör kör kör!! bara nedför kvar nu. Eller hur, “bara” nedför. Brant, stenar, berghällar, rötter, snö m m detta kommer göra ont imorgon, inte bara i mina ben utan även Patriks. Det ingår som pris för supporten! Vi började höra musik och rörelse från torget där det blev ett bra mottagande av arrangör, min fru som inte hade koll på hur jag såg ut och alla andra som undrade vad det var för galningar som kom springande.

 

Förlåt, det blev en del till. Hoppas du orkar läsa detta också.

Kvällen efter ska vi inte prata om i detaljer men den var mest i fosterställning på hotellrummet🙈 totalt tömd på allt som fanns.

På frukosten blev jag uppmärksammad av antidoping-personalen. Du är utvald till test idag, förvånad självklart men helt klart givet att genomföra. Sa till dom att kunde ni inte knackat på rummet för 10 minuter sen då jag ändå behövde gå på toa😉😂

Någon timme senare var testet klart och jag var fri till att gå. Tack får jag ändå säga, jag slapp packa ut i bilen😊

Jag fick min finisher t-shirt och jag som aldrig har tur i lotterier vann inte heller någon plats till Norseman nästa år. Får jobba på den platsen till något annat tillfälle, blir kanske support där nästa år om någon får för sig att kvala dit.

Tack för att du läste och följde med på detta galenskap. Extra stort tack till min likasinnade och kära vän patrik, min fru Evelina som står ut med mig och mina galenskaper, barnens mormor och morfar som tog hand om barnen när jag roade mig.

Till sist och inte minst, ett motto och talesätt som jag ofta lever efter

Har man hela alfabetet utom I och Q får kroppen vad den tål

Tack

David

 

Jo David, vem ska känner du som ska försöka kvala till Norseman nästa år, jag har ju lagt av?! 😉

På väg till Swedeman och Åre!

Sitter och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag grubblar hur jäkla långt Sverige är. Jäkla skönt att man bor i skåne där allt finns inom rimliga gränser. Ytterligare ett plus till Skåne kontra Sverige 🙂

Anledningen till att jag grubblar över detta är att jag sitter i en bil på väg till Åre där jag ska agera supporter till min supporter. Denna gången är det David som ska köra Swedeman och jag ska försöka vara en lika bra supporter som han var till mig nere i Schweiz. Det blir en otroligt tufft men ska göra mitt bästa för att David ska få en så grym tävling som det bara går. 

Imorgon har vi en dag där lite jobb ska utföras för min del. Sen blir det att hämta nr lappar, kolla simningen, banan och lite växlingszoner. Lite träning ska hinnas med också, men det är något som prioriteras 🙂

Sen smäller det kl 05.00 på lördag morgon för David. Först är det 3800m simning i en relativt kall sjö, därefter är det 205km i kuperad terräng (2400 höjdmeter) och därefter avslutas det hela med en ”fjällmara” eller vad vi ska kalla den. Det är 42 km där vi givetvis ska upp över åreskutan innan färden fortsätter ner till målet på Åre torg (1700höjdmeter). Jag ska få förmånen att springa tillsammans med David under hela löpsträckan och peppa honom så mycket jag bara kan. Men innan löpningen ska jag langa, fixa växlingszonerna med mera. Ni förstår själv att det bli en lång och härlig dag för alla inblandade.

Nu ska jag plugga banan och lite andra saker innan vi rullar in i Åre. 

Ciao