Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och analyserat wattfilen från tävlingen i Österrike. Vet inte riktigt om jag ska vara nöjd eller inte med siffrorna jag fick upp. Men tänkte skriva ett par rader om vilka watt det krävs att köra 180 km med 1600 höjdmeter på 4.40.
Första 36 km då jag låg ensam så höll jag ett snittwatt på 274 och tyckte att jag gjorde det bra. Det är en jämn fin graf man ser och det hela ser otroligt kontrollerat ut. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg så flög segraren om mig när jag höll runt 300-310 watt. När sen gruppen som jag skulle tillbringa resten av cykel delen med kommer ikapp mig så blir grafen mer oregelbunden. Jämför jag de första 36 km av varje varv så ser man skillnaden med att ligga själv och trampa mot att ligga i en grupp med 10 meters mellanrum.
De första 36 km hade jag en snittwatt på 274 som jag skrev med snitthastigeten 40.69. På andra varvet då jag låg 10 meter bakom framförvarande cyklist som låg 10 meter bakom den han hade framför sig. Då hade jag 239 i snittwatt och 40.38 i snitthastighet.
Där ser man otroligt tydligt hur mycket det trots allt gör trots där är 10 meter mellan.
Totalt på dessa 180 km hade jag 244 i snittwatt och 262 i NP. Snitthastigheten totalt blev 39,29 och det gick åt 4049 kcal.
Jag hade nog kunnat cykla dessa 180 km med en högre snittwatt om jag hade leget själv. Men det hade inte gått snabbare än vad som det gjorde.
När jag ser siffrorna 4080 kcal så förstår jag att jag dragit i mig lite för lite energi under cyklingen. Detta är orutin och lite dumt av mig. Det plus de andra sakerna gjorde att löpningen blev ett helvete på jorden.
Så nu vet ni vad som krävs för att vara med hyfsat långt fram på en Ironman. Hade jag inte strulat till det så in i bomben på första växlingen så hade jag legat i en grupp före och förmodligen haft något snabbare cykeltid. Men skam den som ger sig. Får jag bara till några sponsorer framöver så ska detta göras om betydligt snabbare.
Ja då sitter man här med en öl ett dygn efter gårdagens strapatser och jag måste erkänna att det känns lite tomt. Jag åkte till Klagenfurt med ett mål och en tanke men något gick fullkomligt snett. Vad som gick helt snett måste jag sätta mig ner och försöka analysera när det har gått ett par dagar till. Men vi rullar tillbaka bandet till kl 06.40 igår.
När vi ställde upp oss på strandkanten inför starten så valde jag att ställa mig så långt till vänster som det bara gick och tanken med detta var att få fritt vatten. Det visade sig att det var helt rätt beslut. För när kanonen avfyrades kl 06.40 så kunde jag simma helt lugnt ute på min kant och sen skära in i klungan som hade bildats efter den sjövilda tysken. Killen simmade på 44.31 och vände 100ingar på 1.10. Själv låg jag länge 3:a till 5:a i gruppen bakom men en miss kostade mig ett par placeringar och kom upp ur vattnet som 10:a (48,46 simtid).
Direkt upp ur vattnet så krampade mitt vänsterben och jag ramlade nästan ihop. Men som tur var så stod där en funktionär som hann rädda mig från fallet. Redan då började mitt huvud få onda aningar men slog snabbt bort dessa. Löpningen bort till växlingsområdet kändes som en mindre evighet med krampkänningarna i låret. När jag fått tag i min cykelpåse så var jag som en komplett nybörjare och började fibbla med de ut och in vända strumporna med mera. Väl uppe på cykeln så fick jag börja de första 5-6 km ganska lugnt för att få igång benen och få bort krampen. Detta var ett riktigt lyckodrag då krampen inte dök upp fler gånger på cykeln. Efter ca 10 km in i cyklingen så dundrade gårdagens segrare om mig. Cyklist som man är så la jag mig 10 meter bakom och tittade på wattmätaren, 360-370 watt…..!!!! Direkt fick jag upp bilder i huvudet från min tid i Italien. Skriver inte mer än så för att slippa eventuella stämningar. 🙂
Tog beslutet att låta han köra vidare som en motorcykel och strax efter kom en grupp ikapp mig. Hängde på denna gruppen som även starka Fredrik Bäckson också låg i. Vi körde ihop fram till ett par km innan mål. Nu tänker ni säkert, grupp på en Ironman tävling. Men det är fullt tillåtet att ligga 10 m bakom och det räcker för att man ska få nytta av varandra. Där är egentligen inte mer och skriva om cyklingen mer än att den var ok. Varken bra eller dålig. Har inte kollat på wattfilerna än så det får väl bli i ett längre inlägg en annan dag.
Av cykeln och i växlingen så gjorde jag det helt ok. Därefter började 3 h och 51 m lång kamp mot allt man kan tänka sig. Min plan från början var att ha samma fina känsla som i Barcelona och sen dö med flaggan i topp. I ren klartext: hålla 4-4.15 tempo tills jag skulle behöva stanna. Men nu startade jag från det läget jag trodde jag skulle ha efter jag hade väggat enligt min plan. Där fanns inget i varken ben eller kropp på löpningen. Efter 5 km började höftsmärtorna komma och efter 13-14 km så fick toan ett besök. Därefter kämpade jag som ett svin fram till 30 km och där tog det slut. Började gå och började gråta men samlade mig då jag visste att Lova och Kajsa stod vid mållinjen. Tänkte även att 2 starter och 2 DNF inte ser bra ut. Så bestämde mig för att springa/lunka/jogga, ja kallade det vad du vill mellan vätskedepåerna och sen gå igenom för att få i mig ordentligt med vätska. Men trots detta så var det på det berömda håret att jag tog mig i mål. Jag sket egentligen i att jag tog mig i mål men nu låg mållinjen 50 meter från där Lova och Kajsa stod så då kunde jag lika gärna passera den berömda linjen 🙂
Sen var det ett tomt svart hål ett bra tag efter målgången. Med facit i hand så skulle man kanske ha kastat in handduken när man är så tom och mår dåligt. Samtidigt så tror jag det var viktigt för framtiden att den där mållinjen passerades trots allt. Har fått en ny syn på Ironman distansen och hur det är att genomföra även om jag gjorde det på värsta tänkbara sätt. Så något jag kan ta med mig härifrån är enormt mycket kunskap och nya erfarenheten som kan bli nyttiga i framtiden.
Men till alla som inte genomfört en ironom så slutar inte kampen efter målgång. Utan den pågår fortfarande i skrivande stund. Att sätta sig på toan är ett helt projekt och att bara gå ett par meter är en idrottsprestation i sig. Att genomföra en Ironman tar enormt på kroppen, mer än jag trodde faktiskt. Men nu vet jag det också 🙂
När tävlingar inte går som planerat så är det skönt att ha familjen med sig och idag har vi haft en fantastiskt dag i Slovenien och Ljubljana. Även om Lova tyckte det var tråkigt att vänta på pappa hela tiden.
Alla säger att kolhydrater och vatten är viktigt i återhämtningen.
Nu får det räcka för denna gången. Där kommer säkert fler tankar imorgon samt lite wattsiffror för mina wattkompisar.
Äntligen på plats nere i Klagenfurt. Resan ner tillskriver jag en av de värsta när det gäller att bila någonstans. Enligt GPSén så skulle vi vara på plats 18.30 men klockan hann med att passera midnatt innan vi var framme. Regn, stau och olyckor var anledningarna till förseningen. Men nog om det tråkiga.
Idag var det först PRO möte kl 10.30 och därefter hoppade jag i vattnet med min nya swimskin dräkt. Det är 50/50 om det blir simning med eller utan våtdräkt. Jag sitter givetvis och håller tummarna för att det blir utan våtdräkt. Sötvattens simning utan våtdräkt, bättre än så blir det inte för en gammal simmare. Därefter blev det en enklare lunch innan jag hoppade på min trimmade cykel och körde 40 km på banan. Det kommer att bli riktigt hårt på söndag. Det är en snabb men kuperad bana med ca 1600 höjdmeter totalt.
När jag sitter här och tänker på tävlingen så känns det lite som att det är tävlingarnas tävling som jag ska köra. Jag har kört många betydligt viktigare tävlingar i min karriär men denna känns ändå på något sätt speciell. Jag är inte speciellt nervös men det känns som att det är nu det gäller. Jag orkar inte med någon mer punktering, vurpa eller något annat som kan dyka upp som förstör tävlingen.
Jag vill ha en tävling där jag kan bevisa för mig själv hur bra eller dålig jag är gentemot Får jag inte de svaren jag vill så kan detta vara mitt sista framträdande på den stora scenen. Jag har lagt en plan som är allt annat än snäll mot varken min kropp eller huvud. (om den inte går vägen) Men för att få svar och resultat så måsta man chansa lite ibland.
Jag håller alla mina tummar och tår att min otur är vänd och han där uppe vill mig väl denna gången.
FÖR NU JÄVLA KÖR VI!
(ah kanske inte helt okej att nämna både gud och jävlar i samma text men så får det blir)
Ja idag var det den sista hårda dagen när det gäller träning innan tävlingen på söndag. Känslan är att formen blir bättre och bättre för varje dag. Sjukdomen jag hade är snart ett minne blott för kroppen.
Idag blev det lite 10 min intervaller och 20 min intervaller på cykeln. Stegra dessa från 270 till 320 watt i snitt. Något snabbare än vad jag har som plan att ligga under cykeldelen på söndag. Jag har fått för mig att om jag ligger på runt 270-290 så bör jag göra en helt ok cykling. Men sen är där dessa svinnen som lägger sig strax över 300 watt men då väger dom mer än mig också. Kan sitta här och spekulera hur mycket som helst men det är på söndag det gäller.
Därefter sprang jag 10 min lätt och sen 20 min på 3.50 fart. Det är ingen fart jag kommer att hålla på söndag men har en vågad plan som börjar forma sig i mitt lilla huvud.
Nu väntar en lättare distansrunda imorgon, lite jobb. Sen packas bilen och kl 22.00 så rullar vi på TT-Line.
Annars har jag pratat lite med förbundskaptenen angående JEM idag och gjort lite planering där. Ska bli ett spännande uppdrag.
Nu väntar min sköna säng igen, blir en hektisk dag imorgon.
Det blir ingen lång text eller rolig text på något sätt idag heller. I skrivande stund så har febern ökat sen i förmiddags då hoppet fortfarande levde lite. Nu är det tyvärr totalsvart och det blir ingen start på söndagens tävling i Helsingör. Jag var/är i otroligt fin form och såg fram emot att göra ett bra race utan punkteringar eller andra defekter. Men nu läggs att fokus på att hitta lite motivation igen och försöka ladda om mot Ironman Klagenfurt om 2 veckor, ja givetvis att bli frisk också. Hoppas verkligen att det är något som går över snabbt annars är Klagenfurt också i riskzonen.
Ja det är ett satans gnällande från min sida just nu men det får man göra ibland. Hoppas att all min otur vänder till tur snart iallafall. Det kanske jag kan vara värd.
Men får passa på att önska alla som ska köra Vättern och Helsingör ett stort lycka till. Kört hårt och smart.
Har varit själv med Lova efter jobb idag och då springer bara tiden iväg. Det är mycket som ska hinnas med på kort tid. Vi köpte en grill i söndags och hon ville så klart grilla ikväll. Så det blev en grillafton, sen att hon inte käkade speciellt mycket av maten är en annan femma.
Därför blir det inte ett allt för långt inlägg idag. Lovade dock att lägga ut en produkt till super pris. Så dagens deal är ett par Boyd 90 mm tubhjul med T11 nav.
Ord pris är 21 995 kr men detta setet och endast detta setet säljs för 11 995 kr. Ett super erbjudande så här inför sommarens tävlingar.
Blir ett lägre inlägg imorgon med lite tankar kring stundade tävlingar och ett nytt super erbjudande.
Nu ska jag vara så sur och grinig som jag kan vara ibland. Men ibland frågar jag mig själv vad som är allvarligt fel i människors huvud. När jag var ute och tränade idag så blev jag omkörd av en satans idiot (ursäkta ordspråket) som körde på tok för nära och samtidigt tömde spolarvätska i ansiktet på mig. Längre fram cyklar en vanlig cyklist med en vanlig damcykel med korg. Samma idiot kör om denna personen otroligt säkert och inte en droppe spolarvätska kunde skådas.
Så då är min fråga, vad är skillnaden på mig som är ute och tränar och på damcykeln som ska transportera sig från A till B? Personen som körde på damcykeln tog betydligt mer plats på vägen än var jag gjorde. Så rimligen borde bilisten vara mer förbannad på damcykeln än på mig.
Är det så illa att man blir förbannad när man ser en person som tränar att man måste riskera dennes liv för att man själv är småtjock och otränad. Eller är det för att cykeln som personen tränar på är värd mer än bilen idioterna sitter i?
Nu har jag så klart dragit det till sin spets i de senaste meningarna. Men det är inte acceptabelt att man kör så nära någon som har lika stor rätt att vara på vägarna som bilisterna. Det är ju inte heller så att småvägarna på söderslätt är tungt trafikerade. Så åter igen visa varandra respekt på vägarna så alla kan komma hem till sina familjer och njuta av resten av helgen. 10-15 sekunder bakom en cyklist eller en grupp cyklist kan inte vara hela världen.
Så nu har jag gnällt om detta också.
Träningen då? jo då, den rullar på enligt planen och idag har det varit lite lugnare träning. 1.5 lätt cykling och 1 h simning i ett lätt upprört hav. Igår var det lite värre. Ett längre löppass på 1h45m i olika farter. Tänkte inte på det förrän jag såg att jag hade sprang 20 km och kunde springa de första 21 km under 1.30 på halvmaran. Så la lite extra fart på den km så jag kom ner till 1.29.58 🙂 sen fortsatte jag enligt planen.
Därefter hade jag lite tajt med tiden för att hinna till jobb. Så fick simma mina 4 400 m i Falsterbokanalen under timmen för att hinna 🙂 (litar dock inte helt på distansen, men snabbt gick det) kan lova er att jag somnade sött igårkväll.
Nej nu får det räcka för idag. Ska se om jag inte kan hitta en schysst grill så man kan grilla ikväll.
Tyvärr har min dator valt att inte samarbeta med mig överhuvudtaget från igår. Men hoppas på att samarbetet kan upptas snarast alt att datorn åker på toppen och ett nytt samarbete startas upp.
Trots VAB så har det blivit bra med träning. Istället för fredagsmys så blev det fredagsfys och idag blev det en gedigen träningsdag.
Längre inlägg kommer när jag kan skriva på en dator igen.
Jag klarade mig bra från förkylningen måste jag ändå säga. Igår var det inte så roligt men en massa vatten och många timmars sömn löste detta problemet. Så imorgon hoppar jag upp på cykeln igen och kör ett lugnare pass. Känns det sen bra så kanske det blir en tur i bassängen också 🙂
Trodde aldrig att jag skulle få sim abstinens efter jag slutade simmade men nu har det hänt. Har fått lite panik över att jag inte har varit i vattnet på 7 dagar. Tur detta är ett nytt fenomen annars hade det varit jobbigt att vara från bassängen 12 år 🙂
Men detta med att inte kunna träna är livsfarligt. Åkte på att leta upp svart tyg filttyg till lillens skidsko uppvisning i slutet av månaden. Testa att göra detta i en stad som Trelleborg. I förmiddags så besökte jag 2 sy butiker samt Dollarstore, Rusta samt Jysk. Det var nästan vad mitt tålamod klarade av. Men vad gör man inte för sina barn 🙂 Shit vad jag kände mig gammal när jag skrev det nu.
Annars har jag haft 2 otroligt spännande telefonsamtal idag. Det ena handlar om den spännande föreläsningen med Jill och det andra får framtiden avgöra vad det blir av det. Men spännande är det vilket som.
2017 ska jag försöka sammanfatta på ett snabbt och enkelt sätt utan att det blir allt för långrandigt. 2017 var mitt första år som trialthet och kan ärligt skriva att jag trodde att det skulle vara betydligt enklare att konvertera från cyklist till multisportare, men så fel jag hade.
Har jag saknat att tävla cykel under 2017? Visst har jag gjort det men som jag har skrivit innan så har allting ett slut och jag ångrar inget.
Egentligen kan jag sammanfatta 2017 både idrottsligt, företagsmässigt och privat som ett år med mycket motvind.
Idrottsligt:
De första månaderna av min nya karriär bestod av skador, skador och åter skador från löpningen. Men lagom till Jönköping 70.3 lyckades benen ändå vara skadefria och jag fick mig en ögonöppnare. Så med all ny kunskap i ryggen och bra med träning så var jag ändå förhoppningsfull när jag satte mig och familjen i bilen för att köra ner till Frankrike för att köra Nice Ironman. Tror inte att jag behöver skriva mer om vad som hände där nere. Men allt ont har också något gott med sig och så fort nyckelbenet var läkt så startades träningen mot 2018 med starkare fötter än någonsin.
Företagsmässigt:
Det är alltid hårt att vara egenföretagare men det är det som är en stor del av charmen också. Men när man får problem på halsen som man aldrig trott skulle komma så är det inte lika trevligt. Mitt problem under 2017 kostade både mycket tid, energi och för mig en massa pengar. Men det har vi lagt bakom oss.
2018 kommer bjuda på mycket festligt på alla plan skulle jag vilja säga. Mycket planeras och nya saker är på gång i butiken.
Privat:
Jag har alltid en positiv inställning till det mesta och det har jag även haft under 2017. Men där har funnits tillfällen då jag har undrat varför allt ont ska drabba en själv och ens familj. När saker och ting sätts på sin spätts så är det mina 2 tjejer här hemma som är det viktigaste. Så trots att det har varit ett tufft 2017 privat och för familjen så kommer vi starkt in i 2018 tycker jag.
Nu låter det som att 2017 bara bestod av elände men så är det så klart inte. Där fanns otroligt många ljusa stunder och otroligt mycket glädje. Att komma 2:a på hemmatävlingen Trelleborgs Trialhon var en ljuspunkt. Men även att hela familjen kunde följa med ner till Frankrike var fantastiskt, även efter olyckan. Att se en glad frisk tjej växa upp är det viktigaste och det som gör en riktigt glad. Sen får det övriga var lite som det är.
Så det är med stor glädje jag välkomnar 2018 🙂
Mer om framtiden kommer i ett inlägga senare i veckan!
