Sist jag skrev här så idiotförklarade jag mig själv ganska rejält. Det har väl inte blivit bättre på den fronten sedan förra inlägget, men det kan jag nog leva med. Eller rättare sagt jag vill leva med det 🙂
Äntligen, eller det kanske är fel ord att använda i sammanhanget men kör på det ändå, så är Visom´s gamla lokaler tömda. Det tog betydligt längre tid och betydligt mer energi än jag hade räknat med. Det var ett stort arv som både flyttades och många fall kastades. Några gånger satt jag i bilen efter en tur på tippen och tårarna föll på kinderna. Nu är det dock klart och det känns väldigt skönt. Redan nu känner jag att energin börjar komma tillbaka och jag kan fokusera på det jag vill igen. Sakta men säkert börjar det nya stället ta form men det får ta sin tid.
Men behöver någon hjälp med något så hör av er. Jag hoppas kunna hjälpa de som vill i slutet på nästa vecka.
Annars rullar träningen på oväntat bra, är lite sliten när jag skriver detta men det är också planen. Tyvärr blev gårdagens pass lite hårdare än vad som var planen. Vädrets makter spelade mig och Julia ett spratt, vilket medförde att det blev nästa 2h i RIKTIGT skitväder. När jag väl kom hem så infann sig den där fantastiska känslan i duschen. När man börjar duscha kallt men det känns ändå som det är kokande vatten som kommer ur munstycket.
Som om jag inte hade plågat mig tillräckligt, på bjöds kvällens simpass på 8×50 all out från pall. Dock var det en glädjande känsla i vattnen. Kunde simma ganska avslappnat och ”lugnt” på ca 27,5. Sen när jag försökte simma snabbare så blev känslan betydligt sämre och tiden inte våldsamt mycket bättre. Har en fin känsla i vattnet över lag. Ska bli roligt och se om man kan omvandla det till lite snabba simningar i öppet vatten.
När öppet vatten är på tappen så har jag fått äran på Skåne Sim´s vägnar att vara med i en OW kommitté som ska utveckla OW i Skåne. Det ska bli spännande och se vad vi kan skapa under året som kommer. Men där kommer bli lite Öppet Vatten event runt om i Skåne till sommaren iallafall.
Nu blir det dock soffan efter en lång och produktiv dag.
Det är så otroligt dumt att utmana ungdomar på korta sträckor med start från pall, det slutar enbart med att gubben är den som är tröttast där. Men det är så satans roligt att jag inte kan låt bli. Det kanske inte är den optimala träningen för att försöka nå ett snäpp högre upp i Schweiz men det ska vara roligt att träna. Är träningen rolig så tar man oftast ut sig lite extra också, vilket gårdagen visade väldigt tydligt.
Under helgen fick jag till en bra dag med träning. Planen inför Schweiz är att var annan eller var tredje vecka att få till en riktigt lång och hård dag. Det började innan jul och i helgen var det dags igen.
Det blev 5h30 min cykling innan jag bytte om för att bege mig till löparbandet för att spring:
10 min @4:45 fart
20 min @3.45 fart
15 min med 14% på bandet och bara ta sig fram
15 min med 8% på bandet och löpning.
Sen var denna skåningen väldigt klar för dagen 🙂
Tänker är att växla upp det hela och att det till slut hamnar på 10-11 h under en dag. Blir lite enklare att få till så långa dagar när det är ljust längre på dagarna. Där finns många anledningar till varför jag köra detta. Eller jag och jag, min följeslagare David gör något liknade också. Det är han jag och jag som bollat detta fram och tillbaka. Till sist kom vi fram till att det är något vi måste testa och ja båda 2 är redo för psykvården vilken dag som helst. Däremot är det guld värt att kunna bolla lite extremare träning med någon som bra kunskap och vet vad det handlar om.
Tanke i stora drag är att försöka till ett tävlingslikt pass. Under vilket man måste tänka på energiintag, avväga hur hårt man vågar gå och att träna huvudet på acceptera den långvariga påfrestningen. För mot slutet i Schweiz handlar det lika mycket om mental inställning som fysisk.
Genom dessa lång dagarna så blir även totalvolymen fram till Schweiz högre, vilket förhoppningsvis ska leda till en skarpare väl på plats. Dock är det otroligt viktigt att lyssna på kroppen dagarna efter och låta den få den återhämtningen som den behöver.
Nej nu får vi ta en kaffe till och jobba vidare innan det blir nytt pass i bassängen, idag väntar 5000 fartlek/distans.
En Svensk Klassiker släpper idag en helt ny app sprängfylld med råd, information med mera. Detta är en stor satsning där alla klassikerloppen är involverade. Därför är det lite extra roligt att jag har fått vara en lite del av detta. Det är nämligen så att jag fick äran att skriva träningstipsen samt passen som förhoppningsvis ska ge inspiration i träningen mot En Svensk Klassiker.
Lite coolt är det trots allt att få kalla sig klassiker coach 🙂 Jag får väl snart ta mig i kragen och genomför en klassiker också.
Guided Heroes är träningspartner till En Svensk Klassiker och har med detta tagit fram ett erbjudande till dig som vill ha hjälp i satsningen mot En Svensk Klassiker.
För er som undrar så kan jag meddela att temperaturen i Skåne har sjunkit till de vanliga 20 graderna till 12-13 under dagen och vinden har tilltagit. Hoppas vid gudarna att detta hinner ändra sig till helgen.
På pappret vet man hur kroppen bör reagera och hur det bör kännas innan man startar ett träningspass. Man har haft en vilodag, ätit bra och sovit bra. Sen kör man igång och efter 5-10 min så känns det precis tvärt emot den bilden man har byggt upp inne i sitt huvud. Samtidigt som den känslan infinner sig så hittar man 1000 saker som är fel. Man har för mycket kläder på sig, skorna sitter lite hårt, det är fel musik också fortsätter det i all oändlighet.
När man har tagit sig igenom ett sådant pass så känner man sig lite extra stolt att man inte kastade in handduken. Jag hade ett sånt pass igår morse då allt var fel men kunde ändå tröska på i tänk distansfart men känslan var en allt annat än behaglig.
På kvällen skulle jag simma med klubben och det skulle var ett hårdare pass. Sa till tränaren att jag bara ville glida igenom passet då känslan på morgonens distanspass löpning var katastrof. Hoppade i vattnet och hade ett otroligt fint flyt. Fick hålla igen för att inte simma för fort och det kanske var ett av mina bättre simpass på väldigt lång tid. Serien var på ca 2800m och allt var kring tröskel. Så gällde att avväga farten noggrant i början. Det är helt otroligt hur känslan kan skifta så otroligt på X antal timmar. Nu var det i och för sig 2 olika idrotter eller är det så att det sitter enbart upp i huvudet?
Det är otroligt spännande att grotta ner sig i det iallafall. Att gå tillbaka och kolla hur kost, sömn samt träning har varit för att försöka hitta ett mönster. Kanske nördigt men det är väldigt roligt.
Får även passa på att tacka för alla otroligt fina ord från förra inlägget. Det värmer mycket i en gammal mans hjärta 🙂
Nu när jag har dragit ner väldigt mycket på arbetet kring Visom så har jag möjlighet att ta emot några fler adepter att coacha från februari. Så vill du lyfta ditt idrottande till nya nivåer så tveka inte att höra av dig. Har 2 möjligtvis 3 platser kvar. Så först till kvarn. Jobbiga pass blir lite enklare om man har någon som säger åt en vad man ska göra.
Så nu har jag väl dragit på detta allt för många veckor. Jag gick ut med att Swissman 2022 skulle vara min sista tävling på en högre nivå………MEN så fel jag kan ha 🙂
Hur blev det så här då?
Jo, det stora målet framöver är att jag tillsammans med Hein ska ta oss till Paris 2024. Detta medför att jag måste vara i bra form och träna en del. Samtidigt har jag har fått den enorma förmånen att få stöttning av några helt fantastiska företag. Lägger man ihop dessa 2 sakerna så blir det att jag kommer att fortsätta min egna karriär ett tag till. Jag är otroligt tacksam och faktiskt otroligt stolt över denna möjligheten även om gubben börjar komma till åren. Utan den stöttning jag får så hade det absolut inte varit möjligt.
Då är det säkert många som tänker ju det, kan inte gubben ge sig snart?
Jo det hade jag kunnat göra många gånger om och det var planen för 2022. Men när man får en sådan här möjlighet serverad och glöden fortfarande finns kvar så hade jag ångrat mig om jag tackat nej. Jag ser fortfarande en utveckling och jag har fortfarande mycket kvar att lära. Som jag skrev måste jag ändå vara i form för att tävla med Hein och det krävs inte super mycket extra för att uppnå samma eller bättre form än den jag hade 2022.
Sen kommer jag inte vara heltidsproffs på något sätt. Därför måste träningen anpassas till familj, jobb och livet i stor. Men tyckte att jag efter förra vintern hittade ett lugn och kunde acceptera att livet kom före träningen vid vissa tillfällen. Det gjorde att vardagens olika moment blev otroligt roligt. Jag kunde prestera på jobb, på träning och som pappa.
Jag kommer inte bli någon världsmästare eller slå några rekord. Ser man till de riktiga proffsen på en ironman tävling så kommer jag vara en bit från dem också. Men kan jag utmana juniorerna, ha fruktansvärt roligt och få några acceptabla resultat på vägen så är jag mer än nöjd.
Hur ser det ut 2023?Gubben kan simma iallfall!
Därför ser jag enormt mycket fram emot en otroligt spännande säsong, både med Hein men också för egen del.
Det stora målet blir återigen Swissman och att försöka ta ytterligare ett steg på prispallen. Detta ger nämligen en biljett till VM i Xtri som går i Norge. Fokuset under året kommer ligga på att köra just X-tri tävlingarna då dessa passar mig betydligt bättre än en vanlig Ironman. Innan Swissman ska jag försöka få till en ironman trots allt som träning samt 1 eller 2 halvor. Sen blir det givetvis ett gäng tävlingar med Hein också, lungorna ska få sitt också 🙂
Nu kör vi, vi lever trots allt bara en gång och då ska man göra det bästa ut av det
Jag bad Sixten dela sin fantastiska resa från att vara missbrukare till…….. Ja läs hela inlägget. Jag blir djup berörd och fruktansvärt imponerad när jag läser texten.
Nu till det intressanta:
Hej!
Jag är en beroende som heter Sixten.
Jag tänkte skriva några rader för er om hur jag gick från ett plågsamt drogmissbruk, till att bli mig själv igen. Hur jag fann triathlon och hur jag har implementerat det jag lärde mig när jag var i behandling i mitt idrottande.
Vi kan börja med vem jag är.
Jag heter Sixten, är 23 år gammal och är uppvuxen och bosatt i Åhus (precis, där Absolut Vodka tillverkas). Jag beskrivs nog bäst med orden ‘’full fart’’, eller, ‘’allt eller inget’’. Under min uppväxt var det skola, kompisar och idrott som gällde. Jag spelade fotboll, handboll, pingis, basket, lite friidrott för att nämna några. Idrott var något som var självklart för mig, mina föräldrar följde alltid med på matcher och cuper, pappa var till och med tränare för handbollslaget jag spelade i. Genom idrotten träffade jag också mycket vänner, och har alltid haft ett stort socialt nätverk. Jag älskade att vara en del av något större än mig.
När jag började gymnasiet, så blev jag introducerad för alkohol. Tidigare hade jag varit på någon fest, men inte riktigt tagit del av alkoholbiten som fester kan innebära. När jag ser tillbaka på det, med kunskapen jag har idag, så ser jag tydliga tecken på en beroendeperson. Jag drack alltid mig stupfull, det var allt eller inget. Strax innan jag fyllde 17 så blev jag introducerad för cannabis. Det här var i ett stadie där jag var väldigt mottaglig för nya saker, jag var i ett utforskandestadie där jag smygrökte, provade att snusa, och tänkte att jag lika gärna kan prova cannabis när jag ändå är i farten.
Mitt beroende skenade väldigt fort, det var allt eller inget här också. Ganska snabbt så tog jag allt jag fick tag i. Min kärlek för starka smärtstillande och ångestdämpande dock störst. Så stor att jag gjorde allt jag kunde för att skaffa mer. Mitt liv och tänkande kretsade kring droger i en eller annan form, det var allt jag brydde mig om. En beroendes driv skojar man inte bort.Jag skadade mig själv, min familj och min omgivning oerhört mycket. Mina föräldrar har haft alldeles för många sömnlösa nätter. Drogerna förstörde mig, det var ett långsamt pågående självmord. Jag har spenderat otaliga nätter på sjukhus för överdoser. Min senaste överdos (och förhoppningsvis sista, jag är ödmjuk) var i juni 2019, och dagen efter så hade jag min första drogfria dag.
Jag fick behandling beviljat hösten 2019, en tolvstegsbehandling som enligt socialsekreteraren skulle pågå i 9 veckor, ‘’lång tid, men det funkar’’ tänkte jag. 35 veckor, gick jag den behandlingen. Förståelsen och erkännandet om att jag var totalt maktlös inför mitt beroende lös starkt. Jag var beredd att göra vad som krävdes för att vända på skutan. Som tur är så har jag ett starkt socialt skyddsnät, som är få förunnat. Vilket verkligen har hjälpt mig på vägen, ensam är inte stark. Det var också under denna period jag fann triathlon. Jag hängde med pappa på hans simpass, cykelpass och löppass. Triathlon, det var och är fortfarande riktigt kul!
Det jag fick lära mig under tiden i behandling var: ha tålamod, ta en sak i taget, gör jobbet som krävs, acceptera det du inte kan förändra och förändra det du kan, ha kul, så kommer det bli bra. Alla dessa lärdomar bär jag med mig i allt jag gör, framförallt i triathlon. Jag vill bli riktigt duktig på triathlon och då behöver jag vara villig att göra obekvämt arbete, jag behöver ha tålamod, jag behöver ta en sak i taget och jag behöver ha kul (oftast, inte alltid;). Hur bra jag kan bli, ligger hos mig.
Och jag vill bli bäst.
Min historia är inte unik, många lider tyvärr av den här hemska beroendesjukdomen. Så snälla, tänk på att alla är värdiga och kärleksfulla människor.❤️
Som Patrik säger
Ciao /Sixten
Sixten glömmer en liten detalj i historien, eller glömmer är kanske fel ord. Han är väldigt ödmjuk till skillnad från hans kompis som sitter vid tangenterna nu. Ca 3 år efter hans första drogfria dag så vinner han sin AG (ålders grupp) under Kalmar Ironman. När jag sitter och skriver detta får jag gåshud. Det är så mycket glädje och känslor involverade i hela resan. Hans karriär har precis börjat och framtiden ser ljus ut på alla plan. Att han kommer bli en grym triathlet tvivlar jag inte en sekund på, men den största segern är redan vunnen.
Kom precis på att jag nog får stämma av med honom vilka tävlingar som ska köras 2023, så jag kan välja helt andra 🙂
Vilket avslut det blev på 2022 rent idrottsmässigt. Dagen innan nyårsafton så var vi 3 st som mötte upp utanför Visom för att rulla den klassiska vinterrundan. Vid slimmingebacken mötte vi upp Jocke i service bilen samt ytterligare 3 grymma cyklister. Sen rullade det på med bra flyt och gott humör mot kusten vid Kivik.
Efter ca 75 km så fick jag ett enormt sug efter kaffe, så jag rullade ner till Service bilen. Alla vet att en rutinerad räv i servicebilen har kaffe och Jocke är en rutinerad räv. Så fick mig en kaffe i farten, GULD 🙂
Vips så var vi i Simrishamn och vid caféet Kagan för en välförtjänt fika. Därefter påbörjades resan hem mot Trelleborg igen i den kraftiga motvinden. MEN vi var 6 cyklister som visade varandra respekt och kunde hålla ett jämt fint tryck. Detta medförde att motvinden inte blev så jäklig som vi hade befarat. Strax efter Ystad svängde gänget som vi mötte i Slimmingebacken av och var 3 kvar som rullade de sista 45km mot Trellborg.
Trots att mätaren tickade uppemot 225 km när vi kom till Trelleborg så var kroppen betydligt fräschare än jag hade hoppats på. Stora delar av detta vill jag tillskriva gänget som körde. Det gick otroligt jämt och fint hela vägen samt Jocke i Servicebilen. Så en helgrym dag på cykeln med likasinnade.
Sen var det bara hem och öppna kylskåpet för att påbörja återhämtningen till Sylvesterloppet dagen efter.
När klockan ringde igår så kan jag villigt erkänna att kroppen var något seg. Så det var bara att göra en dubbel espresso för att komma igång. Efter en lättare frukost så tog jag bilen mot startplatsen.
Sylvesterloppet har alltid varit något speciellt för mig. Mamma och pappa har alltid sprungit det och banan går precis utanför dörren på mitt barndomshem på Stavstensvägen. Pappa utmanade alltid ett gäng elitcyklister från Skåne och man kunde tro att Sylvesterloppet var viktigare än deras cykeltävlingar. Det är helt enkelt en stor del av nyårsafton. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit, men det är ett antal. Jag sprang ofta när jag var cyklist, men till skillnad från nu så kunde jag inte gå på 2-3 dagar efter jag hade sprungit.
Efter jag gick över till THE DARK SIDE (Triathlon) så har jag blivit 2:a, 3:a och 4:a men aldrig vunnit.
Redan i fjol så kände jag att formen var där för att blanda mig i en kamp om segern men då låg jag i magsmärtor när loppet avgjordes. Samma känsla infann sig i år och tänkte att det kunde vara en snygg avslutning på ett bra idrottsår.
Så ställde mig längst fram när starten gick och tog täten direkt. La mig på 3:15-3:20 som var planen, kunde dock märka efter ca 1 km att kroppen inte var helt fräsch ändå. Jag var fortfarande i täten och när jag kollade bak så var jag ganska ohotad. Därefter la jag mig på 3:25 fart och det kändes ganska ”bekvämt”. Redan vid 3-4 km så förstod jag att segern var klar och detta medförde att jag kunde njuta ordentligt resten av loppet.
Det är trots allt något speciellt att vinna något som man har följt sedan man var barn även om det är en ganska liten tävling.
Efter målgång så bytte jag om och joggade tillbaka samma väg för att hämta bilen. Då slog det mig att tåligheten när det kommer till löpning och träningsvolym är på en nivå som liknar den jag hade när jag var som bäst cyklist. Det blev trots allt en del träning mellan jul och nyår och kroppen svarar.
Det lovar gott inför 2023, året då jag inte skulle tävla på en högre nivå…….. MEN…… 🙂
Med detta vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt 2023 med massa utmaningar 🙂
Nu är den klassiska vinter triathlon igång och den öppnades upp med 10×1000.
Hur dum får man egentliga vara?
10×1000 ensam på ett nästan tomt badhus. Ångesten total innan man hoppar i vattnet och efter 100 meter blir det inte bättre. Det som kommer upp i huvudet direkt är de 9900 metrarna som är kvar. Men som allt annat så blir det betydligt bättre. Kring 1500m så börjar man bli avtrubbad i huvudet och därefter är det bara till att mata på. 1000ingarna försvann ganska snabbt och när 5 var avverkade så låg jag på + i schemat, starttiden var 15 min men startade lite innan för att kunna simma sista väldigt behagligt. Körde därefter 2 st med fenor, 1 med paddlar, 1 kombinerat ben / sammansatt för att till sist simma en väldigt behagligt. Dock blev det väldigt jobbigt efter 1000ingen med paddlar men då är man nästan klar:)
Är man inte van simmare så ska man INTE simma detta passet, då är det betydligt bättre att köra 50×100 eller 100×50. Det sliter inte lika mycket.
Det bästa med denna dagen är att det är ett helt år till nästa gång samma idioti ska simmas. För det är inget snack om det, det kommer simmas igen. När man ligger där och hittar ett flyt så är det en fantastisk känsla. För att inte tala om känsla man får när man är klar och går upp från bassängen, oslagbar.
I skrivande stund sitter jag och nallar på lite godis. Det är trots allt 230 km vintercykling som ska köras imorgon. Det är den klassiska runda till Kivik/Simrishamn och tillbaka som gäller. Vädergudarna har lovat okej väder men givetvis med den klassiska skånska vinden. Vi blir ett litet gott gäng på 5-6 st som kör, dock bara 2-3 st som kör hela rundan. Men som vanligt kommer det att bli grymt.
Nu fortsätter jag ladda med lite godis så hörs vi imorgon igen.
Hade inte datorn i närheten igår och det där med framförhållning är inte alltid min starka sida. Så skriver GOD JUL idag istället och hoppas att den hälsningen fortfarande är gångbar. Hoppas alla som läser har haft en avslappnad och skön jul.
Vill först tacka för alla hälsningar och snälla ord efter förra inlägget. Det värmer både mitt och pappa hjärta.
Nu ska jag däremot göra mig ovän med merparten av de svenska cyklisterna och även ett gäng triathleter. Älskar ju att hetsa lite och nu har jag hittat många jag kan hetsa. Mellan jul och nyår kan man köra något som heter Rapha 500. Det går ut på att man ska köra 500km mellan juldagen och nyårsafton. Det är väl en lagom och trevlig utmaning om man lägger på lite löpning och simning också 😉
Nu läser jag på sociala medier att det är okej att köra dessa 500km inomhus. NEJ det är inte okej att köra dessa 500km inomhus i en låtsasvärld på zwift. Den stora utmaningen i de 500km är att de ska köras utomhus när vädret kan vara lite hur som helst. Vad är annars utmaningen med det hela?
Så ni som tror att ni kör Rapha 500 inomhus på zwift tror fel. Jag, Brian Holm och några fler riktiga cyklister har bestämt detta. Jaja jag är fortfarande cyklist i hjärtat om någon nu skulle ha invändningar mot den meningen 🙂
Så klä på er och kör ut. Är det för kallt där du bor så är du hjärtligt välkommen ner till Skåne och avverka 500km här.
Efter mitt förra inlägg så känner jag att jag har lite att förklara. Jag börjar med att förklara läget med Visom och nästa inlägg kommer handla om den där tävlingen nere i Schweiz.
Efter inbrottet jag hade på Visom så flyttade jag till en betydligt bättre och roligare lokal. Men tyvärr försvann mycket av glädjen med att bedriva en cykelbutik i och med inbrottet. Har skrivit om detta tidigare och länkar det här. Samtidigt som fick min fantastiska anställning på Argon 18 så fick jag även fler tränaruppdrag.
För att vara ärlig så har jag inte något seriöst med butiken sedan jag flyttade. NU efter många timmars grubblande så har jag bestämt mig för att lägga ner Visom som butik. Det har varit en HELT fantastiskt tid och skulle inte vilja ha gjort något annorlunda. Jag har lärt mig så enormt mycket och jag hoppas pappa är lite stolt över hur jag har tagit hand om hans livsverk. Däremot är det inte mitt livsverk utan pappas.
När jag väl tog beslutet var allting så självklart. Jag brinner för att coacha/träna människor som har samma intresse som mig själv. Detta i kombination med mitt jobb på Argon som jag trivs ENORMT bra med så har jag skapat min egna drömvärld. Jag får hjälpa idrottsintresserade med både träning och utrustning. På så vis blir vardagen varierande, utmanade och rolig. På mitt egna lilla sätt skapar jag mitt egna livsverk.
Dock kommer jag hyra en liten kontorslokal där jag kommer ha ett litet kontor men även en liten hörna för service till de kunder som vill. Jag kommer upprätta ett bokningssystem för dessa tiderna. Så vill ni fortfarande ha lite service på cykeln så tveka inte att höra av er 🙂 Kan jag serva cykeln så gör jag det. Hemsidan kommer göras om lite och en del prylar kommer fortfarande gå att köpa där.
Det är många känslor som kommer och går men jag vet att jag tagit rätt beslut. Där finns några anledningar till varför jag inte tycker det är lika roligt att driva en butik längre men de vill jag inte gå in på. För den största är ändå att jag vill trivas med det jag gör och utföra jobben som tränare och representant för Argon18 riktigt bra.
Där ytterligare en avgörande faktor till mitt beslut, men det tar vi om en dag eller 2 🙂
Jag vill som avslutning tacka ALLA som varit kunder hos både mig men framförallt pappa under alla dessa år. Visom kommer alltid finnas kvar men inte på samma sätt som tidigare. Däremot hoppas jag att alla har kvar cykelglädjen som framförallt pappa spred via Visom Cyklar.
