Simning är inte skönt, det är plågsamt!

Jag har själv sagt det ett antal gånger, att simning är skönt för kroppen. Simning är INTE skönt för kroppen, simning är plågsamt för kroppen. Försöker lyfta upp mina händer till tangenterna för att kunna skriva detta inlägget. Om jag når att få ner allt jag vill innan det krampar återstår att se.

Vad är då anledningen till detta? Jo det ska jag förklara för er.

Gårdagens huvudserie var 16×50 start 60s och inför 4,8,12 och 16 var staren 90s. Detta för att dessa av ALL OUT, resten var fart 2 (distansfart). Den serien kan man kanske överleva med näppe. Sen stod där 12×100 ben med platta, där var tredje var ALL OUT. Dessa ALL OUT 100ingarna tog ca 1:25 att simma, samtidigt som jag blev kränkt av min kompis Victor. Bara för att göra Victor lite förbannad så skriver jag att han fuskade med att simma ryggsimsben på ALL OUT 100ingarna. 🙂 Som om det inte vore nog så hade vi en tysk OS simmare som tränare och han skrattade över mitt hopplösa försök att simma snabbt.

Morgonen idag bjöd på 3h distanscykling med 3×8 min styrkeintervaller med ben som var som stockar. Dock tog jag mig igenom detta på ett bättre sätt än jag hade trott. Nu på eftermiddagen så lämnade jag datorn några minuter tidigare än planerat för att åka ner och simma med klubben. 

Där och då serverades dödsstöten. 4 varv av 8×25 ALL OUT med fenor, start 1 min. För en gammal gubbe som mig så var detta fruktansvärt. Inte heller har jag vett nog att inte hetsa igång de yngre simmarna, vilket gör det ännu jobbigare.

Så får väl omformulera mig när det kommer till simning. Simning är plågsamt för kroppen men otroligt roligt.

Jo, en sista sak. Vi på Guided Heroes har tagit fram ett paket för de som vill ha samma träningshjälp som proffsen har. Daglig feedback på träningen och obegränsat med justeringar. Vi har döpt det till PRO och läs mer om det genom att klicka in HÄR .

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta inlägget egentligen. Men det kanske kan underhålla någon 30s eller något. Simmar man regelbundet så får man gärna testa att simma 4 varv av 8×25 ALL OUT och sen berätta hur det kändes.

Ciao

Dags att ta av klockan när det ska simmas i bassäng!!!

Det var ett tag sedan jag raljera, så det är väl på tiden att jag gör det igen. Så kära läsare och kära triathleter, det är dags att lägga klockan på kanten istället för att ha den på handleden när ni simmar. Där finns INGEN fördel att ha den på handleden utan bara nackdelar.

Kan dra några av saker här:

  • Det låter varje gång det ska göras ett LAP
  • Du måste ändå räkna hur långt du har simmat för det går inte går att lita på klockan
  • Pulsen stämmer inte
  • Det kollas mer på klockan än det simmas
  • Det ser förbaskat fult ut, lite som att köra med ankelstrumpor när man cyklar 🙂
  • Skrev jag att det låter hela tiden om den här klockan?

Då svara säkert någon: Jag vill se hur snabbt jag simmar. 

Här kommer mitt svar på den frågan:

I de flesta vettiga simhallarna runt om i Sverige sitter där stora klockor på väggarna så man kan se hur snabbt man simmat.

Då kommer säkert någon världsstjärna och säger att träningen måste registeras. Då svara jag följande:

Det går att lägga in i efterhand vad man har simmat, hur långt man har simmat och hur hårt det var.

Så med detta i åtanken kan någon förklara för mig VARFÖR man har klockan på armen när man simmar? 🙂

Ni förstår att jag lägger väldigt mycket tid på de stora VIKTIGA frågorna här i livet. Lite som att man inte äter chokladglass, dricker te eller äter varma mackor med frukt på.

 

Min egna träning då? 

jo, den börjar faktiskt rulla på bra. Får in mina 2 styrkepass i veckan och kunde springa lite lättare intervaller igår utan någon smärta. Idag fick jag till nästan 4 1/2 h cykling. Kajsa var med tjejerna i skogen så planerade in mitt fikastopp där. Det bjöds på kaffe och nygräddad kanelsnäckor gjorda på stormkök. Efter fikan hade jag ca 1 h hem och lyckades få 2 punkteringar på denna timmen. Sista kom som tur var med 4 km hem, vilket medförde att det blev cykling med punkterat framdäck sista biten hem.

Efter första 20-30 min idag så trodde jag inte på något längre pass då det ösregnade. Men hoppades på att det skulle bli bättre och det blev det. Trots punkteringarna så blev det ett riktigt bra pass som avslutades med bra ben och en stor sol.

Nu blir det soffan och förbereda försvarstal angående klockans vara eller inte vara när det kommer till simning 🙂

Ciao

Patrik

Race rapport Gravel World championships 2022 – Sofie Rosencrantz

Här kommer en grym Race rapport från min snabba adept Sofie.

Nytt VM 25 år efter min första medalj på VM i San Sebastian – 97. Då på landsväg nu i gravel. Jag visste då som nu att jag var i form, träningen var gjord, materialet i topptrim och förkylningar har hållit sig på avstånd. 

VM pulsen var hög i startfållan. Den Italienska speakern vrålade, musik pumpade och hjärtat slog nervkittlande slag. Jag var förberedd för snabb start med stigning direkt efter 50m. De först två milen skulle kunna vara avgörande för racet, det visste vi nog alla som stod redo för start. När startljudet gick tog jag mig längst fram i gruppen. Den första stigningen var en brant stigning med ruff grusunderlag. Jag, en spanjorska, en italienska och en polska tog kommandot och jag kände direkt att dagen kan vara här, benen svarade fint. Först uppe. Fältet på ca 60 cyklister drogs ut och sedan bar det ut för en serpentin nedfart. Serpentinen var inte som de serpentin vägarna jag är van vid. Denna serptentinen var smalare, grusigare, och snävare i kurvorna gjorde att farten jag kom med var för snabb. Rullgrusen fick mig att krascha i en av kurvorna, slog i armen, knäet och lite blodvite på andra ställen. Kände hur adrenalinet växte inom mig, det får inte vara slut här och nu. På några få sekunder såg jag alla förberedelser på näthinnan, träning, materialfix och hela resan till att få stå här på VM starlinjen. Snabbt upp på cykeln igen, kedjan hade hoppat av, höger handtaget intryckt och blodet det rann. Kedjan ville min väg och hoppade upp när jag trampade till, check på cykeln som verkade fungera…men hur såg armen ut…en stor svullnad som såg ut som en boll på diameter 10cm fick mig att fundera på om armen var rejält skadad. Men jag skulle bara ifatt tätgruppen, där jag var när jag kraschade. Stred på nedför, hade hört om en genväg som kunde generara några meter som skulle vara ok enligt reglerna att ta, den lyckades jag ta för att få sekunder på min sida. Tog placering för placering inför andra stigningen, konstigt nog inte mycket minnen av denna del av racet. Mjölksyran visade sig aningen innan den 5 km backen började. Jag jobbade mig framåt, nådde till tätgruppen i mitten av backen. När 1 km kvarstod av backen kändes det som om kroppen inte ville eller orka hålla dessa starka tjejer men tankarna på att det sedan kommer vara släta och mer lättåkt fick mig att gräva djupt. Över toppen, jag var med, återigen i samma position där jag hade börjat när kraschen var ett faktum. 

Nu började de mer släta grusiga, ”one track” stigarna blandat med asfalt. Kände snabbt att jag återhämtar mig, en polska, spanjorksa, belgiska och tyska körde i bra fart och ville ta förningar. Jag och ytterligare en svenska hade hamnat i en bra grupp med duktiga starka cyklister. Jag var den enda i min åldersgrupp i denna tätgrupp, tanken slog mig tidigt, det kan bli guld idag. Vet dock att allt kan hända, med detta underlag så går ingen säker för punka, eller andra haverier. Langningarna gick helt enligt plan, alla fyra tillfällena var i världsklass. Tydligt var det att varje gång det var langning så stötte polskan, vilket i min gamla cykelvärld var en oskriven regel att man inte gör. Hon lyckades dock aldrig trasa sönder gruppen. När ca 5 mil återstår såg jag nederländskan som jag fått ögonen på i startfållan, då hon såg farligt stark ut när vi värmde upp. Hon hade lyckats gå ikapp vår grupp och hon var i samma åldergrupp som jag, nu var läget ännu mer osäkert gällande världsmästaretiteln. Tävlingen kom till sin spets igen. Hade hört att sista 2 milen innebar stökiga partier, samt så hade vi spanat in de 2 sista kurvorna innan Citadella och mållinjen. Läget var stabilt, gruppen höll ihop. Jag kände mig stark fick möjlighet att sitta i lä då där var dragsugna i gruppen. Inför sista km så började hjärnan stöka kring de sista ”crossliknande” kurvorna. Jag tog nederländskans hjul. Första kurvan nedför med snäv 350 graders kurva gick bra, gjorde en sväng med innerfoten ur pedalen så som jag hade tänkt. Tävlingen var fortfarande på spel. Sista kurvan och sedan målgång, tjejen framför mig fick inte till kurvan bra, 350 graders kurva i uppåtlut(notera att motorcyklisterna hade svårt att klara denna snäva sväng) Jag fick nästintill stanna till pga framförvarande tjej och såg då nederlänskan komma ur kurvan på ett optimalt vis. De få meter de skapades mellan oss gjorde situationen klar, det blir inget guld, ingen mästartröja men rullar över mållinjen med silvret som valör. Besviken möttes jag i mål av svenska ledarna, lyckliga över prestationen över medaljen men för de som känner mig så var det en bitter eftersmak. Med facit i hand, kunde jag inte gjort annorlunda race. Hade ingen aning hur jag skulle stå mig mot dessa tjejer från världens olika länder. Landar i att jag är jättenöjd med en andra plats, att jag inte gav upp efter kraschen, bet mig med uppför när jag hade fått slita innan för att komma ifatt och att materialet höll för den tuffa terrängen. 

Nu har jag bara tränat strukturerat i ca 6månader efter min ”comeback”. Jag vet att jag kan mer och nästa år då ska jag komma ännu mer tränad och med helt annan vetskap om vad jag kan prestera. Gravel World är här för att stanna och jag ska göra allt för att få vara med på tåget. 

2022-10-08 Vicenza 

Sofie Rosencrantz

Hoppas ni njöt lika mycket av läsningen som jag gjorde. Sofie är stark som få men nästan det viktigaste, hon vet hur man tävlar cykel. Sen älskar jag att Sofie vågar stå för att hon var allt annat än nöjd efter målgång och det får man vara när man känner att man förlorat guldet. Dock ser jag framemot 2023 och ett tips till alla på vägarna, se upp för henne 🙂

Så fort man hör italien så drar det i kaffetarmen så nu blir det en espresso.

Ciao

Företagsutmaningen på Tandem!

Till våren ska det avgöras, vem eller vilket företag blir det snabbaste i Sverige på 10 km tandemcykling 2023?

Hur går det till?

Under våren/sommaren kommer jag och Hein åka runt för att utse Sveriges snabbaste företag eller privatpersoner på 10km tandemcykling. Företaget väljer ut deras starkaste cyklist som tillsammans med mig ska köra 10 km så snabbt det bara går. Twisten på det hela är att han som sitter där bak ska ha ögonbindel på sig hela tiden. Samtidigt som det är en ”tävling” så är det även en upplevelse.

För att göra det rättvist kommer jag använda mig av en wattmätare och hålla mig till tex 250 watt. Vi kommer även att försöka hitta en sträcka som ser likande ut på alla 3 ställena.

Vi tänkte arrangera detta i Sveriges 3 största städer. Malmö, Göteborg och Stockholm.

På kvällen bjuder vi på middag samt en föreläsning om vår resa mot Paris 2024.

Anmälningsavgiften är 10 000kr ex moms eller valfritt större belopp och faktureras när företaget har anmält sig. 

Lite bakgrund till det hela:

Hein Wagner är blind och vill göra ett seriöst försök att nå Paralympics 2024 i Paris. Jag (Patrik) är enbart 100% galen och denna kombinationen har visat sig vara perfekt.

Här är lite mer info om vår satsning samt vad som krävs för att målet ska uppnås. Det är inget lätt mål, men hade det varit det så hade alla kunnat göra det.

För att nå Paris behöver vi stöttning och sponsorer. Därför tyckte vi detta var ett roligt sätt att säkra oss nödvändig support mot vårt mål.

Nu hoppas vi att många vill ta chansen att utmana sig själv, andra företag och samtidigt stötta vår resa mot Paris 2024.

Skulle något företag vilja ha en heldag med oss och cykla tandem med ögonbindel på så löser vi givetvis detta också.

Hjälp oss gärna att sprida detta till så många så möjligt.

Tack

Hein och Patrik

Lätta och tunga dagar i repris!

Först måste jag trots allt säga att det är otroligt roligt att så många är inne och läser det jag skriver. Ibland är jag lite provocerande men försöker vara det med glimten i ögat. Dagens inlägg har jag publicerat tidigare men det är ett av de mest lästa under året så tänkte att det kan läggas upp ytterligare en gång.

Så här kommer det, Lätta och tunga dagar:

Jag ska försöka skriva ner hur jag själv upplever det där med tunga och lätta dagar. Där är kanske någon som känner igen sig eller så är det bara jag som känner så här.

Vissa dagar känner man sig helt på topp, man känner att intervallpasset man ska köra kommer bli det bästa på länge. Man kör igång och det känns bra till en början. När man sen drar igång intervaller så känns kroppen som överkokt pasta och inget fungerar. 

En annan dag är man helt urlakad och orkar knappt tänka på träning. Man tar sig i kragen, börjar träna och kroppen svarar direkt. Man river av ett pass av sällan skådat slag och man går runt i ett lyckorus resten av dagen.

Det borde vara precis tvärt om sett till hur man känner sig innan träningen. Kan det vara så att man skapar en onödig förväntning när man känner sig på topp? Kan detta medföra att man inte orkar ta fajten när det tar emot för det inte blev som man förväntade sig? De gånger det känns skit innan är man totalt avslappnad, utan förväntningar och det är det som blir nyckeln till framgång. Man låter kroppen göra jobbet och är allmänt avtrubbad uppe i huvudet.

Jag har inte svaren men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att lite av sanningen ligger i några av de sakerna jag skrev. Framförallt att man är avslappnad och utan förväntningar.

För jag tror om alla tänker tillbaka till en bra prestation och tänker på hur det kändes så tror jag att känslan av att vara avslappnad kommer upp. Är du avslappnad och låter kroppen göra jobbet så går det oftast riktigt fort oavsett vad du gör.

Däremot är det viktigt att ha ett mål med passet så man vet vad man ska göra och varför. Det gör så att man blir motiverad till att göra jobbet som krävs även om det tar emot.

Sen är där nonchalans till ett pass och det ramlar jag ofta dit på. Ska jag tex ut och springa en timme lugnt så känns det 9 fall av 10 tungt och jäkligt. Jag intalar mig själv att de bara ska tas igenom och känslan inte är viktigt. Dessa passen är för mig mentalt jobbiga att ta mig igenom, känslan är kass och tiden har stannat. Men jag vet mycket väl att dessa passen också måste till för att orkar med de betydligt mer krävande passen. Så jobbar mycket med att hitta små mål med passen så de kan bli mer intressanta istället för en plåga.

Tror jag har skrivet det ett par gånger innan men det tås att upprepa. Man kan ha det ultimata träningsprogrammet men har du inte med den mentala biten med dig så hjälper inte världens bästa upplägg dig. Därför är det viktigt att man har ett upplägg som är ”lätt” mentalt att ta sig igenom till en början och som blir tuffare desto närmre tävlingarna man kommer. Men det får aldrig bli så tufft att man tömmer tanken inför en tävling. Det är trots allt på tävling man ska prestera som bäst. Därför är vilodagar och lätta dagar att de blir just de när träningen blir mer utmanade närmre tävlingarna.

Man skulle kunna fortsätta i all oändlighet med hur man kan, bör och ska tänka för det är otroligt intressant. Men känner man glädje till sin träning och sin pass så har man kommit en bra bit på vägen.

Sa någon kaffe?

Ciao

Vett och etikett i bassängen!

Nu ska jag raljera lite om simning och de reglerna som alla borde veta när man simmar tillsammans på en bana. Jag var och simmade för ett tag sedan och på ”min” bana låg där 3 medelålders män. Dessa 3 hade varken koll på sin simning eller på reglerna som gäller. Kanske var taskigt att skriva att de inte hade koll på sin simning, men att köra teknikövningar med paddlar är inte att rekommendera om du inte är elitsimmare.

Nu kom vi in på ett sidospår som vi måste följa upp. Varför ska alla motionärer och triathleter envisas med att simma med paddlar?

Det vanligaste svaret jag får när jag frågar är: för att bygga styrka. Då är gymmet enligt mig ett betydligt bättre ställe om man vill ha snabb styrkeutveckling. 90% av de som kör med paddlar, kör med för stora paddlar och orkar inte upprätthålla en bra teknik. Istället för att få styrka får de en sämre teknik och problem med axlarna. Vill man ändå simma med paddlar och dolme så välj mindre paddlar som går att hantera med bra teknik. Enligt mig ska större delen av simpasset vara sammansatt utan redskap, det är då man utvecklas som simmare.

Om man vill simma med några redskap, vad ska man då simma med?

Istället för paddlar så förespråkar jag fenor. Där får man lite extra tid att tänka på sin teknik, man får upp farten och ett bättre vattenläge. Dock ska man alltid kombinera en teknikövning med fenor med samma teknikövning utan fenor för att känna skillnaden.

Så det var ett sidospår, nu till reglerna:

Dessa medelålders männen låg mitt i banan och startade från kanten precis när jag kom för att vända. Vilket resulterade att han inte kom upp till ytan, för där låg jag och simmade ben med min platta. Kanske lite taskigt av mig men förhoppningsvis lärde han sig något 🙂 

Några enklare regler att ta med sig när man ska simma tillsammans med andra:

  • Ligg in till sidan så snabbare simmare enkelt kan simma om.
  • Starta inte framför någon som kommer och ska vända.
  • När du vilar så gör det vid sidan och inte mitt i banan.
  • Visa varandra respekt (gäller Patrik Ericsson också)
  • Duscha innan du hoppar i vattnet
  • Försök kolla av hur snabbt simmarna på de olika banorna simmar och lägg dig där du passar bäst in fartmässigt.

Så nu har jag fått raljera lite idag också. Därför blir det utlovande inlägget om mina egna tävlingar något framflyttat, inte första och inte sista gången det händer.

En espresso på detta eller?

Ciao

Mekkurs för tjejer!

Vill du lära dig grunderna när det kommer till din cykel? Lära dig vilka skruvar du kan skruva på och vilka du ska undvika? Ja då är kanske denna kvällen något för dig.

Vi går igenom cykeln, lär oss ta av hjulen och att byta en slang på ett enkelt sätt.

Inga frågor är dumma utan funderar man på något så är detta ett ypperligt tillfälle att ställa dessa på.

När: Torsdagen den 20 oktober, kl 18:00

Var: Västergatan 51

Pris: 295kr

Platser: 6st

Det bjuds på lite fika under kvällen också.

Är du intresserad eller vill anmäla dig så skicka ett mail till Patrik@visomcyklar.se

Para Världscupen i Turkiet!

I helgen fick jag och Hein en plats till Världscupen i Turkiet den 15:onde oktober. Så nu blir det fokus på att komma i bra form tills dess samt att jobba med de sakerna vi kan påverka. En av de sakerna är att låna en av förbundets tandemcyklar. Det är inte optimalt men deras cykel är en bättre cykel än den vi normalt cyklar på. Allt som kan göra oss lite snabbare är givetvis välkommet. Vi måste ta oss upp till den övre halvan av resultatlistan för att vi ska slippa förlita oss på wildcard till världscuptävlingar framöver. 

Jag har finkammat nätet på cyklar så nu vet jag precis vilken cykel vi behöver för att utmana de bästa på allvar. 

Vi behöver givetvis träna mer tillsammans, för att det ska ske så behöver vi få in lite fler sponsorer som kan stötta upp. Det är ingen lätt match med tanke på hur omvärlden ser ut i dagsläget, men vi gör ett tappert försök iallafall.

Fram till start kommer vi fokusera på att göra rätt saker med den utrustningen vi har. För Hein´s del handlar det om att få upp farten när det kommer till simningen och löpningen. När det kommer till mig själv så handlar det om att få några extra watt i benen så jag kan trycka lite hårdare i pedalerna under cyklingen. 

Själv har jag fått tillbaka en otroligt motivation och den där obeskrivliga glädjen till träning/tävling finns där igen. Helgens löpning gjorde det inte sämre. Att kunna spring delar av tävlingen i hyfsat högt tempo med den lilla löpträningen och en ömmande höft gav verkligen mersmak. 

Därför började jag kolla runt om där fanns någon tävling jag kunde köra innan säsongen är över. Det visade sig att några krockade med para världscupen och andra kostade helt enkelt för mycket att ta sig till. Samt att jag förmodligen behöver ett par veckor för att få höften 100% igen. Jag vet ju själv hur jag fungerar, får jag för mig något så är det full satsning som gäller. Detta gör att Swissman var min sista egna tävling……än så länge.

Ni som inte tror på mig, gör nog helt rätt i det. 🙂 klicka in imorgon, få det bekräftat och läs om tankar inför 2023/2024 då.

Hörde jag kaffe? Det måste jag också skriva om någon dag. Att svenskar förväxlar brunt vatten med kaffe. 

Ciao

Paprikaloppet och EKO halvmara!

Dagens äventyr kräver ett inlägg. Det var nämligen dags för det årliga paprikaloppet och EKO halvmara. Jag har gått och velat hela veckan om jag skulle springa eller  ”bara” vara hejarklack åt tjejerna. Efter Portugal har jag inte kunnat springa ordentligt och innan dess har jag inte varit allt för seriös när det kommer till just löpningen 🙂 Men efter att tjejerna sprungit så var motivationen hög och det var svårt att kringgå en start. Men först ett par rader om Lova och Inez, deras lopp är mycket mer intressanta än mitt.

Lova skulle springa ca 1,5 km och gjorde precis som sin pappa. Hon startade i högsta, tänkbara fart och var i ledningen efter ca 500m. Därefter blev det lite tyngre men hennes nyvunna kompis Emma, guidade henne säkert i mål. Tror ni hennes pappa var stolt över hennes satsning? 🙂 En dag håller det.

Därefter var det Inez som skulle springa 600m. I hennes klass kunde man ha en förälder med sig men det ville inte denna lilla skiten, utan hon skulle springa själv. Det var bara till att lämna henne i startfållan och sen ta emot henne i målområdet. Hon är mer taktisk än sin syster och sprang snabbare mot slutet än i början. Hennes pappa slår ju ingen i en spurt så roligt att se att hon klarar det iallafall 🙂

Därefter var det pappans tur att springa. Pressen var total och allt annat än en seger var ett misslyckande, fick jag höra innan start. Min taktik var SOLKLAR, ligga i täten utan att dra en meter. Efter 1 km så var det nära att jag bröt, det gick på tok för fort för min nuvarande form och höften gjorde sig påmind. Dock var tävlingsdjävulen där och knackade mig på axeln. Orden från honom var solklara, häng på tills farten blir något lugnare och så gjorde jag. Kunde märka att det fungerade bra att springa rakt fram men när det svängde så kändes det lite i höften men inte så jag var rädd att jag gjorde något värre.

Vi passerade 10 km på runt 35:30 och därefter började ett litet spel mellan mig och den andra killen i täten. Han försökte rycka ett par gånger men jag var klistrad, när han märkte detta slog han av på farten och vi tog det lite lugnt ett tag. Efter ca 15 km så var det min tur att försöka och kund gå ner på 3:25/3:20 fart. Dock märkte jag att detta var för snabbt och krampkänningar började smyga sig på i högerbenet. Kroppen är så fantastisk att den kompenserar för att vänstersidan var något svagare än normalt. Med 4 km kvar slog jag av och vi var återigen 2 i täten. Då kom ett nytt försök från hans sida men jag svarade ganska ”enkelt” på detta försök. Med 2,5 km kvar så testade jag igen och BOOOOOOOOM så kom krampen i högerbenet. Så det var bara till att gratulera honom för en FANTASTISK fajt och till segern. Jag fick gå ett tag och sen joggade jag imål. Dock med ett leende på läpparna, vilken tävling det hade blivit. I målområdet stod Inez så hon fick springa med de sista 100m till mållinjen. 

Efteråt hade jag mest ont men var överlycklig över hur tävlingen utvecklade sig. Det blev en otroligt rolig kamp och jag fick verkligen pressa mig. Jag förlorade mot en bättre man idag. Ändå kom tankarna till vad man hade kunnat åstadkomma om man var 100% hel och lite bättre tränad. Men vad gör det när det i det stora hela var en HELT FANTASTISK idrottsdag för hela familjen.

Ja, tiden blev enligt min klocka 1:16:50. Jag stannade den innan jag plockade upp Inez. Så den officiella tiden är säkert några sekunder långsammare. Är ändå överraskad att min lägstanivå har blivit så pass hög. Det bådar gott inför framtiden, för visst är där en idrottsframtid 🙂

Nu får jag slicka såren lite, ta en öl och njuta lite.

Ciao

Mega Race!

Måste ta tillfället i akt att skriva ett par rader om min grymma adept, Magnus Sellberg som i skrivande stund kör Mega Race nere i Europa.

Vad är då Mega Race?

Jo, det är ett 1001km långt trail lopp som startar nere i centrala Tyskland. Under tävlingens gång tar man även en tur till Tjeckien och Österrike. Det är ett nonstop race och med det menas att man får sova så lite/mycket man vill under tävlingens gång. Så det handlar om så mycket mer än bara löpning, här handlar det verkligen om att flytta gränser. 

Magnus låg igår på en imponerande 3:dje plats och till historian hör att Magnus bär alla sina saker själv. Detta gör inte hans konkurrenter utan de har stora supporterteam på plats med husbilar, personer som langar med mera. Detta gör Magnus instans ännu mer imponerade. Sent igår tog Magnus sin första paus efter 29h löpning eller 179 km om man nu hellre räknar km. Detta gjorde att han tappade lite och ligger nu på plats 4/5. Jag sitter med telefonen och följer detta med spänning.

När jag började coach Magnus så visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på, men hade en tanke som jag diskuterade med Magnus. Detta har i korta drag gått ut på att belasta väldigt hårt periodvis på olika sätt. Vardagen tillåter inte allt för långa pass, då får man istället vara påhittig och belasta på andra sätt. Vårt kommunikation och vårt upplägg verkar fungera iallfall. Ett bevis på detta är en 6:e plats på Cape Wrath Ultra tidigare i år.

När jag inte följer Magnus dessa dagar så försöker jag få sponsorer till satsningen mot OS men som på sista tiden fått en tvist inbygd. Vågar inte helt berätta vad det är 🙂

Min höft är fortfarande inte heller helt 100, så det har blivit en hel del simning sista tiden. Trott eller ej så börjar jag nästa känna mig som en simmare igen. Eller ja, kanske en mindre duktiga simmare men det är väl känslan som räknas eller? 🙂

Hoppas höften är okej till lördag så jag kan springa Skanörs halvmara och innan dessa heja på barnen som ska springa Paprika loppet. Det är en fantastisk fest i löpningens anda som bjuds nere på nästen. Dock blir det svårt att återuppta fjolårets succé.

Nu en kvällskaffe.

Ciao